Barnfri helg, eller barnlös helg? Vilken formulering ska jag välja? Det får bli ”helg utan barn”. Den kommer kännas både barnfri och barnlös. Jag längtar efter tid utan barnen. Tid för mig själv, tid med Mattias. Och jag vill vara med barnen hela tiden. Ibland längtar jag efter dem när jag är borta. Supermycket. Så där mycket att jag bara vill åka hem. Ibland längtar jag inte alls. Tycker återseendet är fantastiskt, blir lycklig i hela kroppen av att ses igen. Trots att jag inte längtat. Längtar bort, längtar hem, vill bara vara själv, fast med barnen hela tiden, fast ändå med Mattias, fast ändå bara själv. Med familjen. Eller? En terapeut jag gick till för många år sedan nu lärde mig att byta ut ”men” mot ”och”. Sjukt bra. Jag längtar efter barnen OCH jag längtar efter att vara själv. Båda delar får värde. Ingen del tar bort värdet från den andra. Så just nu känner jag såhär: OCH såhär: Vi ska på bröllop. Helt fantastiskt kul! Hela helgen. Jag och Mattias. Utan barn en hel helg. Vi kommer inte att vara ensamma. Vi ska som sagt på bröllop. Klackarna i taket! Nya klackar! Svindyra impulsinköpta. Och nu insåg jag just att jag glömde de sköna skorna jag skulle byta till när dansen krävde skoskavslösa insatser i sena timmen. Attans, det får bli en barfotadans gissar jag. Imorgon. Idag ska jag glo. Inte göra något. Bara glo. Ikväll ska jag sova. Ladda. Drömma om barnen. Och inte bli väckt kl. 05.45.
