Vilken lååång dag? Vilka långa dagar? Pratade i fredags med en person jag gjorde ett jobb med i januari och vi konstaterade att det kändes som en evighet sedan. Så annorlunda det var?! Så fort det gått och ändå så långsamt? Jag pratade också med två olika vänner om stämningen nu. Att man liksom lätt känner sig nere men ändå ganska odefinierbar känsla. Lite som jag skrev om i början av april. Jag tror deppkänslorna kryper närmare för att det där adrenalintillståndet man haft börjar mattas av. Och så vill man ha ett slutdatum för eländet. Ba säg när det är klart så jag kan få ha en målbild okej?? Och - som jag skrev om sist - att varenda litet sketet beslut ska vägas och mätas i millimeter. Ska jag eller ska jag inte göra det här? Diskutera inombords och med folk länge och intensivt. Om nej - kom på en reservplan. Diskutera länge. Om ja - hur? Sker det på planerat vis eller måste saker ändras? Diskutera och fundera länge. Blev det justerat? Hur ska det nu lösas på bästa sätt? Diskutera och fundera ... ja ni hajar. Man får ju lust att ställa in allt och ba sätta sig och vänta. Men hjälp så långsamt det skulle gå. Men tillbaka till denna lååånga dag. Ett av barnen var hängigt i slutet på veckan så vi har varit hemma alla jättemycket. Lite har väl stämningen varit: MEN GUD ÄR ALLA ÖVERALLT HELA TIDEN OCH LÅTER OCH EXISTERAR OCH SYNS OCH ÄR?! VAR ÄR SYRET?!? Men det blir en del fina stunder också. Som att vi spelar spel en massa. Den försvunna diamanten, trekort (eller vänd-tia eller skitgubbe), finns i sjön, Uno. Sedan spelar vi Bamse och guldjakten (heter det så?). Ett för barn väldigt kul spel, för vuxna inte jätte. Men idag var det jätteroligt - typ alla pengar hamnade hos Krösus och den som fick Bamse på tärningen skulle få dubbelvinst!! När Märta till slut fick Bamse SKREK vi alla rakt ut! Kom på nu att man borde lån-bytas med spel just nu. Säkert många som spelar spel hemma these days och man kan ju bli lätt trött på de spel man har. Ska nog kolla med grannarna... Imorgon ska jag göra det här: Så kul.
