Jag skrev ett inlägg häromdagen där jag i förbifarten skrev: "Men undra vem jag hade varit utan alla mina nojor, min oro och ängslan. Konstig tanke… det är så mycket av det som tar mig framåt. Men också som äter upp mig." Och då fick jag den här kommentaren: Kände igen mig fram till de tre punkterna - jag har många gånger undrat vem jag skulle vara utan min oro, ängslan, alla nojor och min ångest. Men jag upplever att de håller mig tillbaka och inte alls tar mig framåt... Skulle du kunna berätta på vilka sätt de hjälpt dig framåt? Kanske det skulle kunna hjälpa mig att vända på det och inte hållas tillbaka så mycket 🤔Det var en intressant fråga för jag tänkte som sagt inte jättemycket på de orden när jag skrev dem, det var en tanke som seglade förbi. Och nu har jag inte direkt tänkt mer på det men ska försöka sätta ord på vad jag tror jag menar.Jag har en bild av mig själv som en person med en massa olika sidor. Precis som de allra flesta. En del OTROLIGT bra. Okej halvbra. En del rätt jobbiga. Jag tror att jag känner att sidorna liksom kompletterar varandra och att det var det jag menade med de där orden. För att ta nåt exempel så ... om jag inte fick den där sociala baksmällan jag i princip alltid får så kanske jag hade varit rätt asjobbig person att hänga med. Det är klart att min sociala baksmälla är rätt orimlig oftast och absolut överdriven, men den får mig ju ändå att reflektera över hur jag vill uttrycka mig, att jag vill vara snäll, att jag vill vara engagerad och rolig men inte ta över eller trampa på någon. Jag tänker att den hjälper mig på nåt sätt. Eller jag vet inte, jag tänker bara att OM den inte fanns så skulle jag väl absolut må bättre dagen efter sociala tillställningar, men gud vet hur jag hade spårat då nästa gång, och gången efter det hehe...Jag tänker också att oro och nojor på nåt sätt är en del av oss och att den är till för att vi inte ska råka illa ut. Jag är fullt medveten om att den kan skapa hinder för många och bli ett problem "på riktigt" och att man kan behöva hjälp för det, men så länge den ligger på min nivå av exempelvis hypokondri, där jag liksom lyckas hålla den på lite avstånd så tror jag inte att den hindrar mig.Jag har ju gått i terapi i omgångar och lärt mig mycket om mig själv. Och kanske menar jag med att de tar mig framåt att de är en del av mig. Min prestationsångest är ju starkt sammankopplad med min ambitiösa sida. Känner jag att jag varit dålig på jobb, som vän, fru eller mamma så vill jag vara en bättre dagen efter. Jag kan VERKLIGEN älta sönder mig, fy så tråkig sida det ääääär. Men kanske är det den som får mig att ofta reflektera över mig själv och mina beteendet och vilja bli bättre på att dels släppa saker och vara snäll mot mig själv, men också såklart att vara det i relation till andra.Gud detta inlägg låter så HIMLA pretto och självgott. Såklart hade det säkert varit fantastiskt att slippa leva med social baksmälla och oro och ältande. Men ändå, tänk om alla de sidorna försvann och jag blev en totalt oskön person till exempel? Eller bara rätt platt och ointressant?Ja som sagt är detta inte nåt jag tänkt så ingående kring (än) så jag kanske kommer ändra mig massor i dessa tankar, men ja, det är så jag tänkte precis just nu i alla fall!HUR TÄNKER NI KRING ERA EVENTUELLT MINDRE ROLIGA SIDOR?
