Jag har tre barn, tack vare att jag fick tvillingar som andrabarn. Vi ville att första barnet skulle få ett syskon, men hade aldrig tänkt oss mer än två barn och vi insåg också snabbt att samhället (och ens kropp med två armar) liksom inte är byggt för familjer med mer än två barn – det mesta blir krångligare med tre. Vi älskar såklart alla våra barn, men jag förstår inte hur nån frivilligt vill ha tre, så jag är genuint nyfiken: varför vill du ha ett tredje? Jag lägger inga värderingar i mina frågor utan undrar verkligen bara: er äldsta dotter fick ett syskon som kompis och det börjar bli lättare för er föräldrar, vad är det då som gör att du inte känner dig ”färdig”, går det förklara? Okej nu tänkte jag försöka svara på den här frågan som jag fick här på bloggen för ett tag sedan... Det är ju liksom inte ett enda svar, utan en massa. Jag tror att det jag främst landat i efter att ha försökt analysera den här viljan att ha fler kontra att saker och ting nu är lite lättare, är att "småkaos" är det bästa klimatet, enligt mig. Jag har en tendens att kompensera en för lugn tillvaro med en massa kaos ändå, så jag kan säkert vara nöjd med det utan fler barn. Men det jag menar är nog mest att den delen, den opraktiska, kaotiska biten, det galna tempot inte riktigt avskräcker. Tvärtom så tror jag att den i lagom dos passar mig. Jag tror däremot inte att den passar min sambo lika bra. Han kan vila mer i ett lugn och har nog mer behov av icke-kaos än jag. Så där är ju bara frågan vem av oss som ska vinna ... Men okej fler argument: 1. Jag vill vara gravid igen. Det var inte BARA ljuvligt, men det var något magiskt med det. 2. Jag vill ha bebistid, jag vill nosa på en bebishjässa. Jag blev lite snuvad på bebistiden med Maja eftersom vi hade en rätt krävande ettåring hemma. Mjo jag vet att jag kommer ha TVÅ barn hemma nu om jag får en bebis, men dels tror jag det är skillnad (det kommer jag få äta upp) och så kan jag förhoppningsvis påminna mig om sniffet och goset en ev. nästa gång. 3. Jag blev så levande när jag blev mamma. Som någon kommenterade på bloggen: alla känslor blir så förstärkta. Och så ÄR det. Både glada och ledsna känslor. Inga kommer undan! Men också det intensiva, det här HELA TIDEN-livet, varje minut är jag mamma. Hela tiden. Fokuset har förflyttats. Fokus är mycket "dem" (ja alltså barnen) men ännu mer "vi". Mitt gäng! Vårt gäng! 4. Jag tycker om tanken på att vara ett myller. Att vi väller in. En stor hög med kärlek, och bråk. Det hör väl ihop med det där kaoset... 5. Jag tror barnen skulle bli vääärldens bästa storasyrror! Ja där är väl i stort sett min romantiserade bild av att vara många i familjen. I teorin vill jag egentligen ha fyra barn. Men jag får väl vara lite realist också. Här kommer det som talar emot fler barn: 1. Sömnbristen. Det är ju jobbig alltså ... och i o med att jag är på totala JA-sidan så kommer ju ödet ge mig en supervaken intensiv bebis "Du ville ju ha kaos!! Här har du kaos!!!!" Skriker ödet åt mig och skrattar högt. 2. Relationen. Hur många barn orkar en relation med? Fler barn tar mer tid. Mindre tid som par. Fler saker att bråka om. Mindre sömn och mer irritation... svårare med barnvakt... Men å andra sidan, man svetsas ihop också. Gänget. Vi:et. 3. Mina barn. Ska jag behöva ge dem mindre tid och uppmärksamhet? Jag som redan har ångest över det. Ja då räknar jag alltså inte med den här bebisen som inte ens finns och ingen alltså känner. 4. Jobb. Jag tycker det är så kul nu! Teckna, blogga, spännande uppdrag, nya utmaningar. Så mycket som händer!! Det kommer ju behöva bromsas, ändras på, med fler barn. Då backar vi. Vilka argument väger tyngst?? Ja-sidan såklart, eller hur? Ps: jag vet att det låter som att det bara är att bestämma sig så kommer bebisen swoooosh! Jag VET att det inte funkar så. Men jag vet också att ni vet att jag vet. Här kommer några argument i bild: Alltså, gooooset!!!! Och så växer de upp och blir sådana här ljuvliga: Det måste avgöra saken. Ska genast visa dessa bilder för Mattias.
