Såååå... jag funderar på att stämma Pernilla Wahlgren. Ja och hennes brorsa. Mitt ena barn lyssnar på Tjaba tjena hallå på repeat. Förstår ni hur det känns? Och ännu viktigare: förstår ni hur det låter i mitt huvud ALLA stunder då sången inte spelas?! Exakt, fortsatt repeat om man säger så. Det måste väl ändå utgå någon typ av kompensation för lidande? Jag skrev ju här på blorren om vad jag tycker om "gullifierat" språk i texter för ett tag sedan (eh nej "blorren" är inte gulligt, det är ballt). Här är det ju gulliga röster i kubik (hela låtlistan på Spotify rullar nu) och allt blir ett enda göööööll. GAAAH! Vuxna som pratar gulligt hjäääälp! Min syster gav mig onda ögat när det sipprade ut lite av detta i närheten av barnen. "Du VET hur det var när man gillade något och vuxna avfärdade det!" Jo syrran, jag vet. Eftersom jag var SÅ kär i Patrick Swayze och skrev om det i min dagbok. Dagen efter dissade mina syrror honom – han var SÅÅÅ töntig. Och jag var väldigt nära på att riva ut sidan med "han är så snygg!" ur dagboken. (På senare år har det kommit fram att åtminstone EN av dem själv var kär i Patrick då). Men okej. Jag ska vara the bigger person... eftersom jag är vuxen och mitt barn är 6 år. Och okej, det kanske är ett tecken på att "Nicke och Nilla" gjort nåt bra om barn gillar deras musik så megamycket då. Jag ville bara tycka synd om mig själv eftersom det ju ÄR synd om mig. Tjaba tjena hallå, liksom. Hur tror ni det känns? Lilla snigel ändå. Så ogullig och bra.
