Idag kom Märta hem med en bestämd åsikt att vi skulle baka. Jag var halvsugen men eftersom ”nej” tydligen är svårt att uttala för mig lät det ”mjjnäääokej” när jag svarade. Halvvägs ringde bästisen som är sjuk och ville spela Roblox. Märta ville släppa allt och dra. Jag påminde lite halv (okej helt) om att jag varit rätt opepp på bak (ej stjärt) och nu skulle behöva göra det ensam dessutom. Kände också nån grej att jag borde lära mitt barn att avsluta saker man påbörjat. Hon bakade en stund till. Sedan släppte jag henne fri! Då skulle bara smeten ner i formen. Trodde jag! Kom i sista stund på att vi glömt mjöl. Phu tänkte jag och undrade lite hur mjölfri kaka hade blivit. Öste i och började röra runt. En våg av NEEEEEEEEEEEEEEEEEJ sköljde över mig när jag kom på att vi halverat receptet pga GIGANTISK sats, men att jag INTE halverat mjölet. Uj tänkte jag och undrade lite hur mjölmassiv kaka skulle bli. Sedan öste jag bort mjöl som inte hunnit blandas in och bestämde att jag fick bort exakt rätt mängd. Vid matbordet en stund senare drabbades jag av ytterligare ett NEEEEEEJ - fast lite mildare- för jag hade glömt ta tid på kakan. Tänkte intensivt (ansträngande) och insåg att jag kunde räkna ut hur länge den stått inne. Pustade ut och reste mig för att ställa klockan för återstående tid. Då ser jag kakan stå där på bänken. Helt inte ett dugg i ugnen gräddandes. Jisses. Förvirrad person. En annan grej som hände var att jag började på innebandy!! Var extreeeemt opepp innan jag skulle dit. Hade jag inte SAGT att jag skulle komma hade jag skitit i det. Kände igenom hela kroppen för att se om jag inte eventuellt kände mig aningen sjuk någonstans. Men inte det heller. Så jag inväntade sista-minuten-stressen och när den var ett absolut faktum och jag verkligen behövde kasta mig på cykeln kände jag ändå att jag var TVUNGEN att visa Märta en bild på telefonen där hon och Nou är SÅ lika. Kunde ju definitivt INTE vänta. Två nyvakna likisar Drog till innebandyn, sladdade in i sista sekund. Sedan var det SVINKUL! Ett gäng mammor och bara peppig stämning. Jag vrålade varje gång det blev mål. Skämdes lite först men tänkte sedan att det var så gött att jag blev så lycklig för varje mål/vinst men inte ett dugg sur för förlusterna. En gång spelade jag dock pappa till son i det förlorande knattelaget och vrålade ut FAAAAA-AAAAAN!!! Tror ingen skrattade. Jo jag skrattade lite. Skön person. Cyklade hem helt svettig och glad! Fifan vad kul det var. Kvinnor alltså. Vilken peppig grupp människor det är! Nästa grej som hände var att jag gjorde orange lagret till min glasstårta. Eh jag menar Majas glasstårta. MAJAS. Även om jag gör den. När barnen inte ser för jag vill göra den själv. (Hon önskar sig en regnbågig glasstårta) Sedan duschade jag och fick tvål i ena ögat. Och KAAAAANSKE duschade jag så varmt att ångan från badrummet satte igång brandvarnaren när jag öppnade dörren. Alltså ...?! Vi har sån brandvarnare som ”pratar” med de andra så hela huset TJÖÖÖÖT. Jag greppade närmaste långa sak och stod med fjärrkontrollen och försökte peta på knapparna på brandvarnaren. Hjälpte ej. Men då kom min hjälte på 30cm plus min längd och slet ner den och drog ur batterierna. Långsamma sekunder där vi stod i ”hur vakna är barnen nu”-pose. INGET barn vaknade. Så sjukt. Nu ska jag sova. Jag hoppas ni sparar detta blogginlägg som nåt av det viktigaste ni läst. Kanske kommer det ett till inlägg om hela första halvan av dagen. Vem vet. Inte du.
