Peppe skrev detta inlägg som jag tyckte var kul! Det handlar om vad man nog egentligen skulle kunna bli bra på, om man var intresserad nog. Alltså någon man VILL bli bra på, men sedan räcker inte intresset till. Det är liksom inte sådant som är helt ointressant, bara inte riiiiktigt tillräckligt intressant. Läs Peppes inlägg som förklarar detta bättre... Har ni någon sådan? Peppe tar ju upp matlagning. Jag skulle inte se mig som ett matproffs, men jag tycker det är kul och därför anser jag mig vara tillräckligt bra på det. Jag tycker om att då och då försöka dra till med någon festlig middag och göra något riktigt gott! Men oftast är det roligaste att göra saker som är goda och jättesnabba. Tiden är min morot i matlagning. Snabbt och lätt och gott, då tycker jag att det är kul. Jag tycker om att styra maten hemma också, bestämma vad vi ska äta. Då blir det som JAG vill. He he... Vad jag INTE lyckas bli bra på är kläder. Jag har en man som är superintresserad av kläder och nördar ner sig totalt. Det borde ju inspirera tänker jag, smitta av sig? Hans garderob är ett helt rum här hemma (snart får väl barnen flytta ut så vi får plats med fler klädhängare) och min är två 45 cm breda garderober och 50 cm häng. Ibland blir jag sugen på att börja klä mig snyggt! Jag gillar att känna mig cool. Som att jag har en skön stil och får till det där lilla extra som folk bara verkar ha när det kommer till klädstil. Då kan jag gå helt upp i det och hitta svinsnygga outfits på Google och sedan lyckas pussla ihop liknande hemma med det jag redan har – ah tillfredsställelsen att få röra ihop otippade ingredienser (alltså kläder i detta fall) och få en smarrig soppa (ja alltså outfit). Sedan... tröttnar jag. Jag tycker den där klockan inte satt så skönt, örhängena gav julgrans-feeling och jag får en "kejsarens nya kläder"-känsla när jag har polotröjan under klänningen. Den känslan har dessutom blivit SÅ mycket starkare sedan jag började jobba hemifrån och liksom aldrig behöver klä mig för att träffa folk. Det gör dessutom att jag känner mig utklädd om jag klär mig LITE finare för att gå på möte eller träffa nån inne i stan. Ibland är det förstås superkul, jag känner mig bekväm och får det där kreativa bubblet. Men det är mer och mer sällan. Nu är min vanligaste outfit trasiga jeans (trasiga ÖVERALLT, så trasiga så barnen berättar för alla föräldrar till dagmammekompisarna om mina byxor) och trasig tshirt. Trasigt kanske är min stil då?Här har jag tagit det ett steg längre, tajts och trasig tshirt. Det kallar jag FASHION! Nu är ju jeans och tshirt kanske det mest tacksamma att falla tillbaka på ändå, det kan ju vara riktigt snyggt. Speciellt om man har fixat frippan och satt på lite läppstift. Och ja okej, har en FOTOGRAF som är proffs och tar bild på en (bilden nedan alltså, den ovan är inte fotograf som tagit, tro det eller ej) Jättejättejättetrasiga jeans. Foto av BÄSTA Anna Ledin Wirén. Har ni någon sådan här grej som ni kanske skulle vara bra på om ni bara pallade?
