Jag brukar börja morgonen med kaffe och scroll. Eller nej nu ljuger jag. Jag börjar morgonen med rejs. Ni vet, fixa frukost till hundra personer (meh ja tre, men det känns som hundra pga alla beställningar à la restaurang – imorse dissade jag till och med Majas macka innan hon hann få den pga hade smöret på fel sida = Mattias fick den). Och sedan fyrtioelva tjat om påklädning, tandborstning hårborstning och så få på sig kläder själv och så bestämma vilket av alla måsten vi skulle stryka eftersom tiden var knapp. Imorse skippade vi både hår- och tandborst. Med löfte om extra noggranna sådana på kvällen. Men efter det, när man kramats och eventuellt mumlat ett "förlåt att mamma var så stressad förut" och barnen skuttat in till vännerna och jag kommit hem. DÅ sätter jag mig med kaffe och scroll. Det tog mig lång tid att inse att det faktist ÄR en del av mitt jobb nu. Att scanna av vad som hänt, vad andra bloggare skriver om, vad som diskuteras på FB eller vad som kan bli en rolig/viktig illustration. Sedan finns det ju förstås en gräns för hur länge scroll räknas som jobb och när det går över till någon typ av märklig reflexrörelse som inte går att stoppa. Men det är ett annat inlägg. Idag stötte jag nästan direkt på ett inlägg som gav mig en massa, inlägget "Äckligt" hos Maria/Dobre futro/Brad Pitt's armpit. Hon skriver om en rätt rutten måndag får man väl säga. Men redan i inledningen fick hon mig att fundera. Hon skriver om att det var lätt att blogga när barnen var små och att ju större de blir, och nu med en som kan läsa, så känns det klurigare att blogga om dem. Jag håller med! Jag tycker att ju mer de blir "personer" som inte kan klumpas ihop till "typiskt barn" desto klurigare blir det att skriva om dem på ett detaljerat sätt. En del saker är ju absolut bara sådant som det är – matvägran, trots, roliga frågor, funderingar osv. Men det blir ju så mycket mer detaljer och det blir mer nära ju större de blir. Hur tänker ni? Jag menar, det behöver ju inte vara en blogg man har utan Instagram eller Facebook osv. Kanske är det att i början, med graviditet, amning och hela småbarnskaoset, så handlar det allra mest om en själv och en (o-)förmåga att hantera vardagen. Medan det som dyker upp senare faktiskt handlar mer om barnen och deras sätt att hantera vardagen och då blir det ju plötsligt någon annans vardag man berättar. Eller? Hmm... ska sluta flumma nu och gå till det som egentligen var min poäng med detta inlägg. Vad känns skönt att läsa för er? Jag märkte, när jag läste Marias inlägg, att meningen: "Det var iofs bra med lagbyggande övning, för det har varit frostigt mellan oss sedan en incident i fredags kväll." kändes befriande för mig att läsa. Att det finns par som tjurar på varandra, kanske blir osams och kanske till och med inte blir sams på en sekund. Om jag ska terapeuta mig själv lite så tror jag det handlar om att jag har svårt att vara osams, jag är ganska konflikträdd och det tar enormt mycket energi att gräla. Samtidigt som jag ser det som en absolut nödvändighet. Jag vet att det nästan alltid betyder att vi hamnar på en bättre plats än före grälet. Men ändå har jag någon bild av det ultimata insta-paret som är varandras BÄSTA VÄN och KLIPPA och offentliga kärleksförklaringar, som jag inser kanske inte alltid stämmer med verkligheten men som ändå känns så lockande. Typ att de slipper den där malande känslan innan ett gräl, eller den där kraftansträngningen det innebär att försöka förklara vad man tänker och känner, eller bara att ta upp någon man inte tycker känns okej. Jag tänker att de slipper det där och bara puttar varandra framåt på en slät och mjuk väg inlindad i rosa, sockerfri (såklart) sockervadd. Då tycker jag det känns skönt att veta att andra bråkar och älskar varandra. Att andra också kämpar emellanåt och så klart också har det gött och lugnt emellanåt. En annan sak som jag tycker känns skönt att läsa är när personer som jag tror är extremt trygga och coola berättar om prestationsångest. Inte för att jag på något sätt vill att folk ska ha prestationsångest och för höga krav på sig, men jag känner ett lugn i att vi är flera som känner sig otillräckliga och då känns det inte lika hårt att vara otillräcklig. Typ som att till och med den här personen som verkar vara så himla tillräcklig känner sig otillräcklig. Då kanske vi inte är så himla otillräckliga som vi tror! (ville slå rekord i att använda ordet otillräcklig i ett och samma stycke – jag gjorde det). Andra typer av inlägg, om andra saker, kan få mig att bli glad/arg/underhållen/fundersam osv. Men just de där ämnena får mig lugn. Jag kommer säkert på fler saker när jag publicerat detta inlägg. Vad får er lugna som i "tack för att det finns fler som jag"?
