Jag älskar er så mycket för att ni hade sådana bra frågor på frågeinlägget och inte lät mig sitta med skammen. Plus att ni är så jäkla bra som ställer så intressanta frågor blandat med enklare – och alla kul att svara på. Jodå, här får ni kärlek!!! Okej jag är ju INTE expert på att hålla mig kort. Kommer absolut inte göra ett inlägg per fråga, för det skulle ni dö av uttråkning av tror jag. Men ja, nu blir det ett första på det sättet. Men ska försöka hålla mig kort (efterkommentar: vad bra det gick) och börjar med en fråga om tredje barnet. Vad är bäst respektive tyngst med att ha tre barn? Så kul fråga! Och också: så olika svar beroende på vilken dag man frågar! Och – kan jag tro – vilket år man frågar. För är det en sak som landat ännu mer med tredje barnet så är det hur fort tiden går. Det kan vara det skönaste denna gång, att jag liksom inte får PANIK över jobbiga faser för jag vet att 9 år (som min äldsta är) går svinfort! Det betyder att den här fasen av morgnar kl.04.30 eller 05.00 inte varar för evigt. (snälla gör så att nån Jinx-gud inte vill läxa upp mig nu och Nou vaknar 05 i typ 12 år till...) Men med dessa " jag är så gammal och klok"-ord så går jag istället in på bäst och tyngst. TYNGST. Tyngst är kanske tiden. Att den verkligen inte räcker till. Det slukar tid att ha barn. Och att ha ett barn som har en inneboende elvisp slukar MYCKET tid. Det blir ju lättare och lättare, men Nou har verkligen varit "håll dig 20 cm bakom"-barnet. Man tittar bort en halv minut och hon har absolut klättrat upp någonstans eller smitit ut eller nåt annat. Men det verkar lite lugna sig...? Tyngst har också varit obalansen. Jag trodde att stora barnen skulle vara en duo som tog sig an lillsyrran. Istället har det blivit med krig om vem som ska vara med henne och mycket uppfostra varandra i hur man ska vara med Nou. Vi blir ju alla ganska stressade emellanåt. Nou som inte får som hon vill och VRÅLAR kan – tro det eller ej – skapa en lätt hysterisk stämning. Och ni vet ju att man bäst får barn att sluta skrika genom att skrika själv och så skriker plötsligt alla och man önskar att någon absolut inte skulle filma det ögonblicket pga inte jättemycket ett kodak-moment... Jag TROR balansen skulle vara bättre med fyra barn egentligen. Men då skulle mamman och pappan behöva åka på vilohem och det kanske är lite problematiskt att lämna fyra barn hemma då... Att ha en trea som slukar mycket tid gör ju också att man får så yttepyttelite tid med de stora. I kombination med att de är mycket mindre hemma, ute med kompisar eller på sina rum. Vilket på många sätt är skönt eftersom man inte slits så mycket mellan, men det är också lite lätt att inte ta den där tiden med de stora som kanske hade behövts. Därför försöker jag att inte rusha på läggningen av dem, utan lägger dem fortfarande som att de är rätt små, sitter kvar... och absolut tappar tålamod emellanåt. Men påminner mig om att det inte är superlång tid tills man inte är välkommen att natta dem. BÄST. Nej men det är så roligt! Nou är så rolig och vi alla skrattar så mycket åt henne! Vi gläds allihop tillsammans åt hennes framsteg och det är så himla speciellt att se storasystrarnas stolthet då! Och hur INGEN är så kul som storasyrrorna. Hur Nou sitter hela cykelturen hem från förskolan och säger MAAAJAA (som just nu betyder både Märta och Maja). Nej men det är ju så fint! Jag tycker också att det har varit kul att göra det här med Mattias en gång till. Han är – precis som jag – väldigt mycket mer chill denna gång, vi har varit föräldrar tillsammans mycket längre tid. Det är inte nytt. Vi har kommit förbi saker som var svinjobbigt när man blev föräldrar första gången. Eller ja absolut inte allt – här förekommer absolut lite annat är rosa gullipluttiga moln, men det är en mycket mer grundad känsla i föräldraskapet tycker jag. Jag hann ju inte med att UPPLEVA barnen så mycket eftersom de kom tätt, det kändes som ett rejs och jag bara följde med och såg till att vi rullade framåt typ. Den här gången upplever jag allt mer! Jag tror livet blev HIMLA mycket roligare med vår trea! Liksom trean som trea, inte att HON bara gjorde livet för oss kul (även om hon som sagt är svinrolig) – vi hade ju två ljuvliga barn innan förstås och det var ju jättehärligt – utan jag menar hela grejen att vi blev fem. Det är kul!
