Idag åker vi på skidsemester. Jag är inte så van skidåkare men Mattias är skidfrälst och har verkligen velat att vi ska vara skidiga (Eh ja det heter så). En av anledningarna att jag dragit mig för att göra detta är det här: Bara tanken att varje dag ta på ALLA en miljon kläder ... för att sedan ta av dem, sedan på dem, sedan av dem och sedan hänga allt på tork... gaaah! Så... jag har dragit ut på det lite. Till förra året då vi åkte en långhelg till Orsa Grönklitt och jag tyckte det var LJUVLIGT! Barnen ÄR ju lite större och jag släpper all logistik och fixande till Mattias. Han vet vad man behöver/inte behöver, hur man torkar pjäxor bäst osv. Och jag är inte superintresserad av att lära mig, det här upplägget passar mig utmärkt ;) Men nu ska vi alltså åka lite längre, både tidsmässigt och vad gäller distans. Kluvna känslor för en icke-proffsig. Men faktiskt övervägande positiva. Och nu till min fråga om hästryggen. Förra året åkte jag längd två av dagarna. Det var svinkul, men ganska kuperat och jag tycket det var riktigt läskigt med farten nedför och att inte kunna bromsa (åkte i spåret). Jag blev alltså rädd på riktigt flera gånger. OCH jag ramlade typ 10 ggr första dagen. Andra dagen fick jag tips på hur jag skulle ta kurvor i nedförsbacke och ramlade INGEN gång (whoop whoop!). Jag tänkte att det var så bra att ha den positiva upplevelsen till nästa gång. MEN nu är jag ändå rädd. Jag är jättesugen på längd för jag tyckte det var såååååå härligt, men jag är ändå rädd. Eller kanske mest rädd för att bli rädd? Så jobbig känsla? Förstår ni vad jag menar? Egentligen, om jag tänker efter, så är väl ramlandet inte så himla farligt. Liiite mör i kroppen bara, haha... Men jag tror jag är mest rädd för rädslan? (analyserar medan jag skriver så ni vet). Har ni tips på hur man kan tänka? Är det liksom "omfamna känslan" som gäller? Min första plan är att undvika kuperat, då känner jag mig inte rädd. Men tänk om där dyker upp en kulle? Ja. Ni får gärna komma med tips för den som ska upp på hästryggen, eller ner i spåren, igen och liksom marinerat en rädsla i ett år. Ps: har jag sagt att ni är bäst? Det är ni! Älskar ert engagemang i kommentarsfälten, era reflektioner och er pepp! TACK!
