Först och främst TACK för att ni är alldeles grymma och fina och peppande! Kommer leva på era kommentarer på förra inlägget LÄNGE! Ni är BÄST!! Idag har egentligen varit en jättebra dag. Den inleddes med besök på ett förlag där jag förhoppningsvis kommer att ge ut min andra hejhejvardag-bok! Känns SÅ kul och jag fick liksom lite nystart-gnista! (Mitt förra förlag – Kolik – lade ju ner nu till årsskiftet och det kändes sorgligt men jag förstår Josefin som jobbat dubbelt alldeles för väl). Sedan hade jag kompishäng med en massa barn och därefter hade barnen kompishäng. Så det var full rulle! ”Egentligen varit en jättebra dag” skrev jag, vilken alltså betyder att det är nåt skav och det är det. Jag har liksom tryck över bröstet. Vilket känns lite surt när jag vill ha ”hurra-känsla” inombords, men såhär blir det ju emellanåt. Det kan vara PMS, tror det är en del av det. Och så lite att hjärnan liksom börjat tänka på jobb, men jag inte kan börja med det helhjärtat förrän måndag och då blir det någon typ av passiv stress. Hur som helst. När det där trycket lägger sig som en blöt, stickad filt över bröstkorgen så blir allting berg. Att jag glömt säga upp ett bankkort känns förskräckligt, att svara på ett jobbmejl känns jättetungt, att försöka planera lite för veckan som kommer känns omöjligt… Ja, helt enkelt tungt. Att betala en räkning dessa dagar borde belönas med guldmedalj För längesedan läste jag på Spiderchicks blogg att hon, när hon fick ångest/oro, gick in och lade sig bredvid sina barn. Liksom andades in dem och då blev lugnare. Jag har anammat det och ofta när jag blir såhär så hämtar jag barnen och de får sova inne hos oss (de kommer ju ändå varje natt så jag besparar dem ju liksom en nattlig promenad – så snällt av mig!). Jag brukar också andas djupa andetag, eller om det är ljust ute, gå ut och springa. Dessa saker gör att mina tankar liksom sorteras lättare. TILLÄGG: Sömn!!! Sömn löser ju typ allt. Och mens. Om orsaken är PMS. Är ni några därute som drabbas av sådana här dippar? Vad är era bästa tips? En annan sak, ej kopplat till ovanstående, som jag tänkte på i morse var att det bästa med att bli vuxen är att man lär sig att tolka sin magkänsla bättre. Man vet ofta vad som bara är nerver och vad som är ”varning”, man blir bättre på att VETA vad man ska lyssna på. Ja och med ”man” menar jag ”jag”. Nu ska jag lägga mig och läsa, det är också bra eftersom man kliver in i någon annans känslor ett tag. Läser visserligen ”Ett litet liv” och det är ju inte direkt så att den skingrar ångest om man säger så… men jag har bara några sidor kvar och den har en massa värme som faktiskt väger över såhär i slutspurten tycker jag.
