Ni vet när man tänker på morgonen och det känns som att den var för en vecka sedan? Så är det idag. Imorse gick flyttlasset med allt. Bye bye stan! Känns lite som att vi "leker familj" när vi går runt i området och säger "hej" till grannar. Huset är jäääättefint och känns som hemma redan faktiskt. Fast vi inte är klara. Och vi bor nära barnens faster med familj och de har ställt upp hela dagen med barnen - ovärderligt!! Det känns ovant att vara så långt från "mitt i smeten"! Men det känns fint ... tror jag?! Min hjärna slutade fungera vid femtiden. Och 22.45 sa fötterna och ryggen att det fick räcka. Så jag satte mig i soffan med ett glas vin och lite chips. Jag tänker att jag ALDRIG kommer orka resa mig. Varför kan ingen annan borsta mina tänder och tvätta mitt fejs? Var är Mary Poppins när man behöver henne? Eller hon kanske inte pysslade med sånt? Det som kan få mig att masa mig ur soffan är vetskapen om minigrisarna som ligger och sover i vår säng där uppe. De skulle sovit i sin våningsäng, men vi hade fått fel skruvar. Ringde kundservice men "reklammation" jobbar inte på helgen så vi får snällt vänta till måndag. Då blir man glad eftersom deras rum nu hamnar lite på vänt och den egentliga tanken var att det var rummet som skulle vara klart först, så de kånde sig välkomna... Ja ja! Familjesäng känns mysigt i alla fall! Måste. Ta. Mig. Dit. Nu. Eller nu. Åå kom igen. NU! Nu reser jag mig. Snart. Aaalldeles strax. Jo. Nu så. Nu. Snart. Känslan ikväll.
