Man ler och säger tack när man får sin latte över disken. Skumpar in i någon säger ett lent ursäkta. Kommer till jobbet, skojar, berättar spännande anekdoter, jobbar på, är flitig trevlig och social. Hämtar barnen, pratar med pedagogerna, säger tusen tack och ha en fantastisk kväll! De mesta trevligheterna under dagen sker med inget eller okej ibland lite motstånd, men oftast är det just det – trevligt! Gott kaffe, fina kollegor, härlig förskolepersonal. Sedan blir det häng med de ljuvligaste men … nej inte men – OCH – de mest utmanande personerna – barnen! Den här tiden på dygnet är extra utmanande – hunger, trötthet och lätt sinande trevlighetsnivå. Men den räcker. Trevligheten. Ibland tror man att den är helt slut, men om man skakar om ordentligt (sig själv alltså, inte barnen) så räcker den lite, lite längre. Till slut somnar barnen och trevlighetsförrådet stänger ner för restaurering och påfyllning. Ungefär här kliver partnern in. Kanske, kaaanske ligger det kvar ett litet trevlighetsfrö någonstans på tungan som får åka ut tillsammans med ett sista svagt leende och ett hej. Sedan är det totalstopp. Slut, finito. No more trevlighet left. Please try again later. Jag kommer från en väldigt trevlig familj. På riktig. Vi är så osuriga att jag faktiskt inte ens kan minnas att någon surat någonsin. Det är väl troligtvis på grund av att mitt minne är väldigt sviktande efter all sömnbrist – vi lär ju har varit med om tjureri – men det är inte vanligt. Nu när jag skryter såhär mycket om min familjs förträffliga humör ska jag tillägga att det såklart finns baksidor. Tjurande kan vara avslappnande och befriande ibland, och dessutom leda till konfliktlösning, vilket faktiskt inte trevlighet särskilt ofta gör eftersom konflikter sällan uppkommer ur just trevlighet. (Mattias, detta betyder INTE att du får sura mer, detta riktar sig till helt osura människor!) Hur som helst så drabbades jag ju av min fina partners tjurande när vi träffades. Jag är så känsligt för surande att jag till och med märker det när det inte finns! Men I’ll tell you, det existerar såå mycket oftare än vad som erkänns. Jag VET. Hur som helst. Jag berättade för en terapeut att jag hade lite problem med morgonhumöret. Nej inte mitt, jag är som en nyponros redan i arla morgonstund! Okej jag var. Innan sömnbristen. Detta var alltså innan den gjort inträde i mitt liv. Jag sa att jag inte kunde förstå varför han – nej inte terapeuten, hon var en kvinna, utan min partner – valde att vara sur, när han kunde välja att vara glad?! Det sköna med att gå i terapi är att man kan vädra alla sina tankar, även dem man inser eventuellt kan vara lite knäppa. Jag skulle nog säga att det är själva poängen med terapi. Anywayzzz. Hon sa då att han är ju hemma hos sig! Han måste ju bara få vara också! Det förändrade en massa. För jo, det är klart, hemma ska man bara få vara. Också. Och det är precis det jag är, när han kliver in genom dörren klockan 19.47. Jag är. Och eftersom han är en suris så tar han det rätt bra. Lite ovant förstås, att en sådan expert på trevlighet plötsligt sitter där och är utan-anledning-sur. Men där är han alltså riktigt bra, låter mig sura på. Det är ju inte mitt fel. All trevlighet tog ju slut under dagen. Detsamma gäller honom. Det är liksom inte mycket trevlighet kvar i nån av oss vissa dagar. Thank the lord (eller vem det nu var som uppfann Netflix) för det här med ”kolla på två skärmar samtidigt”. Nu kan vi sura på varsitt håll med varsin serie, och ses en bra stund senare med lätt påfyllt trevlighetsförråd. Men attans vad jag kan bli avis ändå. På han som står bakom disken och ger min partner kaffet på morgonen. På kollegorna som får höra roliga skämt och töntiga anekdoter om meningslösheter. Så himla orättvist ändå, att man som livspartner till varandra liksom ska få bottenskrapet av trevligheterierna. Men till den som oroar sig för att Mattias har det alldeles för tufft nu med sin aggressiva, toksura sambo så kan jag trösta med att mina trevlighetsgener sitter i, även om de hamnar i viloläge oftare nu. Jag är ett riktigt charmtroll. Ge mig en chokladboll och en kopp te och jag är din för evigt! Nej alltså inte DIN, jag är Mattias för evigt. Nej jag är inte honom, jag menade genitiv – Mattias's, liksom, jag är hans. Ja men ni hajar. Sammanfattningsvis: han drog vinstlotten. Men det märks liksom inte vaaaarje dag. Men alldeles säkert märks det varje år i alla fall. Det ni.
