Jag går runt och nynnar på den, ledmotivet till Lejonkungen, the circle of life. Men fiffig som jag är har jag bytt ut ordet "life" mot "städ". För sådant är livet nu. Vi har ju dragit runt på en massa barnen och jag. Det är KUL och man blir jättetrött. Så när vi bestämde oss för att bara hänga hemma var det jätteskönt! Och man blir jättetrött. För mina barn är exceptionellt bra på att stöka till. Det liksom FALLER ner saker vart de än går. Ni vet, som i amerikanska end of the world-filmer, när hjältarna springer och världen bakom dem faller sönder. Precis så är det med mina barn. Fast världen går inte direkt sönder, den bara faller ner... typ. Och så ska de ju ha mat också? Fyrtio gånger om dagen (mellan tummen och pekfingret) ska jag duka fram och duka av. Diskmaskinen och jag är så trötta på varandra. Är det DU nu igen? Eh ja. Jag har liksom betalat för dig – du ska diska min disk. Så surar den genom att INTE släppa ut tabletten så jag måste diska en gång till. Så dålig stil. Va? Gnällig? JAG?! Äh!! Men jag måste väl, så jag inte skrämmer någon att inte vilja få barn och orsaka en massa inlägg från folk som faktiskt tycker det är KUL med barn till skillnad från jättemånga andra, konstatera att vi också skrattar jättemycket och pussas och kramas. Det GÖR vi! Sedan gnäller jag för att det är så stökigt. Tvingar barnen att städa. De är SÅ långsamma? Så de städar lite. Jag städar mycket. Sedan gör vi något kul. Sedan är det stökigt igen. Vi struntar i att städa och äter istället och pratar och skrattar. Sedan stökar barnen till lite till medan jag plockar undan mat och disk. Sedan gnäller jag på att det är stökigt och städar medan barnen stökar till på en annan våning. Sedan städar jag upp det värsta även där medan jag gnäller och barnen hjälper till för att sedan gå ner och stöka till lite på nedervåningen igen. Sedan äter vi och skrattar och kramas. Sedan blir jag arg för att det är stökigt och för att jag är trött. Så bråkar vi lite. Sedan bråkar vi mycket. Sedan kramas vi. Och skrattar. Och pratar. Och gullar och pluttinuttar och dricker rosé i motljus. Nej det gör vi inte för barnen är för små för rosé. Men vi dricker kranvatten och äter glass. I motljus. Sedan torkar jag upp vält vattenglas och smält glass medan barnen återgår till att stöka till i sitt rum. Det är bra för då kan jag stänga dörren när de somnat. Eventuellt fösa in några saker som trillat ut ur rummet och sedan stänga dörren ordentligt. Sedan går jag in och kollar på mina sovande barn. Pussar på dem. Klättrar upp på sidan av våningssängen och bryter nästan ett revben när jag böjer mig ner för att pussa den sovvarma kinden. Stryker undan håret från den svettiga pannan. Smyger ut ur rummet med hjärtat proppfullt. På morgonen vaknar vi och innan jag riktigt vaknat plockar jag fram frukost och barnen upptäcker en låda fylld med lego. Det är ju onödigt. Att legot ska ligga så trångt. Det skulle man kunna hälla ut.
