Jag har gått i terapi vid flera olika tillfällen. Det har varit SÅ bra. Första omgången kanske inte var en match made in heaven mellan mig och terapeuten men de andra. Jag tänker att det borde vara en sådan grej som folk gör. Så som man pratar om vardagsmotion eller fredagsmys. Man terapeutar sig. Sedan är det sorgligt att det fortfarande är lite skamlig att prata om det. Att satsa på sin fysik flera timmar i veckan är inte nåt konstigt, men att lägga tid på det psykiska... nej det skulle ju betyda att man inte var HELT stabil! Hur skulle det se ut?! Jag tycker att jag genom terapi förstått mig själv mer. Förstått varför jag agerar och reagerar som jag gör, och fått chansen att tycka om mig själv. Vilken grej! Att få hjälp att sluta fred med sig själv! Trots allt detta så tar det emot, när det väl kommer till kritan. Jag har inte gått i terapi på över 5 år. Jag har inte direkt känt behovet. Inte heller tiden... Men sedan nåt år har det börjat kännas lite som att jag kanske borde. Som att jag har en massa funderingar/känslor/muller jag skulle vilja/behöva prata om. Även om jag inte alls kan sätta fingret på det. Men jag drar mig för det. Varför? Jag VET INTE! Jag har tyckt att vi som par ska gå i terapi för jag tror man bara har bra saker att hämta ur det. Men jag är lite ensam om att vilja det av alla i vår relation... he he. Jag har inte kunnat förstå VARFÖR. Vad är det som tar emot?! Tills nyligen. Då kom jag på varför jag själv inte bara sätter igång o kollar efter terapeut. Jag vet att terapi innebär förändring. Bara sett till min egen erfarenhet så är det enbart positiv förändring. Men förändring kan skrämmas även om den till slut innebär något bra. Det är på nåt sätt en trygghet, allt med en själv, eller ens partner för den delen. Man känner sina reaktioner, man blir trygg i sina beteenden. Bra eller dåliga, de är bekanta. Och bekant är tryggt. Om jag går i terapi kanske jag inser att vissa saker måste förändras. Om VI går i terapi kanske vissa saker måste förändras. Man kanske måste släppa vissa saker, acceptera, ändra på, göra om, gå på djupet med ... Det tar energi. För att sedan ge energi. Och det är svårt att betala så mycket (bildligt menat just här) utan att egentligen veta vad man får för det. Jag menar, verkligen VETA. Så plötsligt insåg jag att jag inte var så cool, avslappnad och allmänt ball (okej allmänt ball kanske jag visst är) utan att jag är en fegis jag med. När det kommer till kritan. När det kommer till att lufta luren och boka tid. Så om jag, med den positiva bild av terapi som jag har, tycker det känns motigt, hur är det inte då för en som redan innan är tveksam? Hur kommer man runt rädslan? Eller gör man inte det, kliver man igenom den bara?
