En HÄRLIG start på dagen när hela morgonen går i tjurighetens tecken, i kombination med dess ständiga följeslagare: det dåliga samvetet. Låt mig berätta. Bikta. Dela med mig. Och please, landa i ert rosa fluff som man alltid får pga ni är bäst (för-fjesk så ingen ska kunna säga att jag är dålig eftersom jag hyllat). Maja vaknade kl. 3.30 med ett illvrål – alltså panikskräck. Hon hade drömt en mardröm (att hon blev stungen av ett bi) och det är ju lite svårt att återhämta sig efter det uppvaknandet, för både henne och mig. Så efter att ha försökt somna om ganska länge började Maja fråga om hon fick kolla på film istället. Ena sidan av mig sa att det kanske var bra med lite distraktion efter mardrömmen, en annan sida sa: man kan INTE kolla på film klockan 4!!! Till slut efter lite diskussion som till och med nådde Märta som sov på min andra sida, fattade jag beslutet att film var en bra lösning. Och jag fick sova vidare. Det hela slutade med att Maja aldrig somnade om. Jag fick dock sova. Där har vi dåligt samvete nummer ett för morgonen. Jag som inte orkade anstränga mig för att hon skulle somna om utan somnade om själv istället. Gulp. Nästa grej var när vi skulle gå och det drog ut på tiden och vi till slut hamnade i den där charmiga morgonstressen som man ba äääälskar! Det tog tvåhundra år för barnen att ta på en fleecetröja och skor. Sedan kom diskussionen om att Märta ville ha skidvantarna, precis som Maja fått. Jag sa att vi kan hämta dem i eftermiddag, jag varken orkar eller hinner hämta dem ur förrådet nu. Så då var det slut på diskussionen. Ha ha skoja. Det blev diskussion och återigen dök mina två inre personer upp och hade snack med varandra: Men alltså, det tar typ 2 sekunder att hämta vantarna. Men jag ORKAR inte. Kom igen, hämta dem, sedan drar ni. Fast hon HAR ju bra vantar, det behövs inte nya. Fast hon VILL ju verkligen ha dem, ska du förneka henne ett par vantar som FINNS några meter bort? Men jag ooooorkar inte. Fast alltså? Ja så den där ”snälla” sidan i sällskap med Märtas tjat vann, men på bekostnad av mitt humör. Jag klev ilsket ut i förrådet och slet fram vantarna. Ni vet, man säger OKEJ men visar tydligt att man egentligen menade nej, men var för dålig förälder för att stå fast vid sitt nej så istället martyrar man. Detta är min absolut största ångest när det kommer till föräldraskapet, när jag sätter igång och martyrar mig – så om nån sitter inne med info om hur HEMSKT detta är för barnen, berätta inte det. Jag kämpar med den ändå! (dålig samvete nummer två) Den svinsura morsan och de två rätt glada barnen med likadana vantar sätter sig i bilen och åker halvvägs till dagmamman. Det börjar snackas om Majas overall och vi alla inser att vi (jag) inte har letat upp nya remmar som man drar under skon. Igår hade Maja blivit genomblöt eftersom overallen åkt upp pga trasiga remmar (gårdagens dåliga samvete) och jag skulle leta upp nya sa jag och glömde jag. De två personerna i huvudet satte genast igång: åk tillbaka, de ligger i korgen. Men jag oooorkar inte! Men hallå, ditt barn blir BLÖTT! Ja fast det kanske inte åker upp idag… KOM IGEN! Så pinsamt att lämna över ett barn utan remmar när du sa att du skulle ta med nya! JA MEN VA FAN JAG VÄNDER DÅ!!! Så jag vände och åkte hem. Sprang in och hittade…inte nya remmar. Så det var ju en rolig extratur och Maja får kanske bli blöt idag också. Det var dåligt samvete nr 3–5 denna morgon. Här var mitt humör så ruttet. Jag VET att det liksom var ett dåligt humör där i grunden redan från början idag, ett som jag försökt gräva ner och inte plocka fram, framför allt inte servera barnen det. Men det gick inte som jag ville. Barnen tyckte jag var sur (what?!) och då grävde sig hela det dåliga humöret upp och hoppade fram med full kraft. Jag talade om att OM man vill ha med sig iPaden så får man minsann hämta den SJÄLV, vill man ha andra strumpor så hämtar man dem SJÄLV, och ska man ha något annat så TAR MAN MED DET SJÄLV!!! NU FÅR NI LÖSA SÅDANT DÄR SJÄLVA!!! Helt överdrivet irriterad, även om det jag sa i sig inte var så tokigt – jag blir ibland lite väl mycket servicepersonal. Men det var ju fel sätt och fel tillfälle att tala om detta. Ändå var jag så irriterad att jag inte fick dåligt samvete direkt, trots att barnen grät (aj i hjärtat nu). Det dåliga samvetet uteblev dock inte, såklart, utan dök upp lagom till vi var framme hos dagmamman och barnen var glada igen. Dåligt samvete nummer 6. Jag kramade barnen och sa förlåt att jag hade varit en så grinig morsa. De bara skrattade – för att jag sa "morsa" och verkade inte alls så traumatiserade som jag trodde. Vilket gjorde mig glad, men också gav mig lite mer dåligt samvete (samma eller nummer 7?) eftersom jag har så snälla barn och då är det ännu värre att jag varit så arg och sur. Jag berättade om Majas tidiga morgon för dagmamman och fick dåligt samvete (nummer 8) över att jag lämnade ett barn som haft en så dålig natt. Sedan sprang jag hem, vilket var VÄLDIGT bra. Irritationen är borta, men så fort ilskan rinner av så blir ju det dåliga samvetet ännu tydligare. Så nu sitter jag här med skavet. Vad gör man med skavet? Jo man försöker komma på bra lösningar för att kompensera bort det. Just nu är jag inställd på att hämta tidigare! Eh, för det är så lyxigt för barnen att få hänga ännu mer med sin svinsura mamma? EH JA!?
