För ett tag sedan fick jag ett sms av en kompis: ”Du, är det jättedumt om jag ställer in imorgon? Jag har så SJUKT mycket just nu” Nu ska ni föreställa er en jättegammal dator med jättestor fläkt inuti. Hur den drar igång och vevar för fullt. Så såg det ut i min hjärna när den försökte komma på vad detta handlade om. Jag kollade kalendern. Ingen hjälp där. Jag letade igenom varenda liten sådan där korvighet man har i hjärnan. Inget. Svarade förlåt men jag minns inte… Skulle vi ses? (och med andra ord, det gör inget att du måste ställa in). Svaret blev ”lunch?” Och jag letade ÄNNU mer i hjärnan. HELT TOMT!! Herregud. Så jag fick fortsätta min nonchalanta stil: ”Du och jag eller var det något speciellt?” ”Burgarna, quorn-lunchen” DÅ trillade polletten ner. Bara hundra år senare och seriös ansträngning. Jag hade ju tackat ja till ett lunchevent och bjudit med två kompisar dessutom. Tur att man har polare med koll. Jag hade som vanligt frågat Kniven, och så även denna andra kompis – Anna – som brukar haka på till sådana här grejer. Nu plötsligt, en dag innan, kunde ingen av dem hänga med. Sådant händer ju. Men jag fick liksom stillestånd i hjärnan (eh ja ni läste det, men även efter). Vem ska jag nu fråga? Plötsligt kom jag på att jag skulle fråga Hanna! Då kunde vi dessutom passa på att ha ett litet möte också angående ”kampanjen” med mina böcker inför Mors dag. Det känns ju alltid lite konstigt att höra av sig dagen innan. Det känns som att man säger att personen inte är förstavalet. Men så är det ju liksom inte! Och nu till min poäng med detta inlägg. När vi satt på lunchen så kom vi in på det. Jag sa att jag var så glad att hon kunde haka på och att det är så lätt att fastna i vilka man frågar om olika saker. Så även när det kommer till vem man ska ringa om man har en stund över, vem man ska fråga om man ska ut och käka middag, ta en fika, ha familjehäng osv. Det blir alltid samma personer! Det är såklart ljuvligt att hänga med dem man alltid frågar, men ibland är det ju synd att man inte frågar andra! Hanna berättade då att hon hade en lista i telefonen på vänner. Hon ba: ”Alltså det kanske låter lite skumt …” Men det är ju SÅ smart! Hjärnan går liksom på det första som ploppar upp, vilket var samma som ploppade upp förra och förrförra gången osv. Detta är ju ett sätt att faktiskt träffa fler av alla dem man vill träffa! Jag har ju nära vänner som jag älskar och vill träffa ofta. Men så kanske de har några andra som ligger där på näthinnan varje gång, och så har vi också det. Så plötsligt har man inte setts på flera månader, fast man vill! Och fast man egentligen hade kunnat. Vänner-lista är alltså en SÅ bra idé! Tycker ni inte? Jag jämför lite fint med mat. Hur man alltid hamnar i samma maträtter som man alltid lagar. Och så plötsligt kommer man på: men åh, den där laxrätten som vi alltid lagade förr, den har jag ju helt glömt bort! För jag kände tydligen att ett exempel var nödvändigt efter ett jättelångt och förklarande inlägg.
