Ni vet när man går runt och tänker: Nu måste jag fixa det där! Jag måste! NU nu nu nu! Och så gör man något annat, glömmer det där man skulle göra och så går några dagar till, och så kommer man på det? Jag kom på bästa sättet att få ändan ur. Tävla. Jag sa till Mattias: du tar hand om förskoleansökningar (inför flytt om svinlänge), jag tar hand om att boka tid för vaccination mot TBE. Ja då minsann blev det fart på mig! Samma kväll hade jag bokat tid för hela familjen. Sedan är det ju lilla detaljen att Märta är väldigt rädd för sprutor. Eller för läkarbesök och tandläkarbesök över huvud taget. Förra året när vi festade loss med halsfluss i flera månader så skulle vi kolla halsarna och det blev så jobbigt för henne. Jag kan förstå, en främling ska sticka ner en pinne i halsen liksom. Men där var vi inte beredda. Nu var vi ju lite mer beredda på det. Jag försökte prata med henne nu innan sprutan - förklara, resonera, berätta. Och också tala om hur fina presenter man får efteråt, att hon fick önska sig vad som helst. Typ. Men nej. Hon sa bara att vi "inte fick prata om det!!". Varje gång jag försökte prata om det, på något sätt, så sa hon samma sak: "PRATA INTE OM DET". Så när dagen väl kom tänkte jag att jag inte skulle ta med dem dit och vid entrén ba: wihooo nu är det spruttajm! Så jag sa det redan när jag hämtade, medan de åt mut-glass. Det blev panik redan där. För att vi ens skulle komma dit sa jag att vi går och ser efter, vill du inte när vi är på plats så tar vi det en annan gång. Planen var att jag och Maja skulle ta först. Mattias och Märta vänta utanför. Sedan skulle vi komma ut och ba: det var nemas problemas! Och Märta skulle ba: Ja men då så, släng hit en spruta! Nu blev det inte helt så ... Maja blev orolig och ledsen. Jag försökte med många mutor. Sjuksköterskan också. Vi försökte luras lite men då blev det ju katastrof när Maja insåg bakhållet. Vi visade på mamma (ja alltså jag, som tydligen talar om mig själv i tredje person) först. Blev väl sisso resultat eftersom det kom en massa blod. Till slut hade Majas oro stegrat och hon grät och drog i dörren. Jag gav upp. Vi öppnade och där satt Märta och grät i panik eftersom hon hört genom dörren hur förskräckligt hemskt det var att ta spruta! Så det blev ungefär precis tvärtom planen. Mattias fick ta sin spruta, barnen såg att det inte kom EN droppe blod ens. Det spelade ingen roll. Vi sa tack och hej. Det blev ingen TBE-spruta för barnen. Men huvudsaken är ju att jag och Mattias är vaccinerade ... Har ni tips för hur man ska göra med spruträdda? Vi har typ 5 månader på oss, sedan MÅSTE vi ta en sputa mot hepatit A för vi åker bort i jul. Den är ju dessutom ondare än TBE-sprutan som verkligen inte kändes ens. Ååå detta är sååå jobbigt! Hur ska vi göra? Ge mig era bästa råd! Tack!
