Råkade se någon grej på Facebook där man kritiserade Anna Wahlgrens metod för att få barn att sova. Jag vet faktiskt inte ens vad den går ut på, men jag är så glad att jag är förbi det där med metoder och teorier för sömn. Jag läste inte ens vad det handlade om. Dock fick jag syn på kommentarerna under och läste några stycken. Nä, folk skräder inte sina ord när det kommer till sömnmetoder som den ovan, och femminuters-metoden. Här talas det till och med om att förbjuda dessa metoder och att människor som vill sova inte ska få skaffa barn över huvud taget. Det var ingen dålig dom att dela ut till ett helt gäng trötta nyblivna föräldrar som scrollar sig fram på fejjan denna dag. Vet du vad jag tycker? Jag tycker att folk som inte vill tänka efter, acceptera olikheter och andas in ett par gånger innan man kastar sig på tangentbordet inte borde få ha Internet. Det du! Ett tydligt bevis på trygghet är att se hur människor gör olika men ändå vara trygg i det man själv gör. Det slog mig när jag läste denna krönika på Aftonbladet häromdagen. Matilda Andersson skriver att hon och hennes vän fick barn nära i tid och gjorde väldigt mycket olika, men att de var trygga med det. Det var jag inte när jag fick Märta. Trygg med olikheter alltså. Jag ville att alla skulle göra precis som jag, för då skulle jag få bevis på att jag gjorde rätt. Jag var livrädd för att göra fel. Att skada denna lilla varelse på något sätt. Att hon skulle må dåligt och att det skulle vara mitt fel. Om någon gjorde likadant som jag så borde det ju vara okej att göra så… och om massor av människor, ja nästan alla, gjorde som jag, ja då måste det ju vara det rätta! Sedan kom Maja. Och var ungefär precis tvärtom vad Märta hade varit. Och jag insåg på riktigt, inte bara i teorin, att alla barn är olika, och att alla föräldrar är också olika. Om du påstår att en mamma inte borde få vara mamma för att hon gnäller över sömnbrist så får du tänka ett varv till. Om du påstår att föräldrar som har kört sömnmetoder har misshandlat sina barn så får du tänka ett varv till. Du läser kanske om någon som försökt med exempelvis femminuters-metoden, men gett upp för att det kändes förskräckligt. Och det är ju superbra att man inte fortsätter med något som känns förskräckligt! Men du har inte varit inne i alla familjers hem. Du vet ingenting om alla andra familjers vardag. Här kommer en nyans att lägga mellan det där svarta och vita. Något som jag massor av gånger tänkt skriva men inte vågat för att folk ska säga att jag skadat mitt barn. Men jag vet ju hur mitt barn mått och mår. Jag måste lita på min magkänsla. Och jag vill ge en liten nyans i denna svartvita debatt kring sömnmetoder. När Märta var liten så var hon väldigt, väldigt nyfiken. Och lättväckt. Hon tvingade upp ögonen så fort hon var i närheten av att vakna för att inte riskera att missa något spännande. Och fick hon inte sin sömn så blev hon totalt övertrött och till slut hysterisk. Vet du vad vi gjorde? Vi provade femminuters-metoden! Anmäl oss för misshandel, NU! Såhär gick det till. Vi gick in, la Märta i sängen, sa ”god natt” och gick ut (fast lite längre procedur än det då). Hon grät, vi kikade in efter 3 minuter och sa god natt. Hon grät mer. Vi kikade in efter 8 minuter, hon grät, tystnade lite, grät igen. Efter 16 långa minuter gav vi upp. Nej det går inte! Och det blev en lång läggning med mycket mer är 16 minuters gråt. Dagen efter sa vi att vi skulle prova igen. Vi gjorde på samma sätt: la Märta i sängen, sa god natt och gick ut. Hon grät. Efter några minuter gick vi in och sa att hon skulle sova och gick ut. Hon grät en minut till. Sedan somnade hon. Och sov till klockan 4, då fick hon flaska och somnade om och sov till 7.30. Sedan var det så, typ varje natt i flera månader. Märta kanske gav upp, som man brukar säga att femminuters-metods-barn gör. Hon kanske kände att hennes föräldrar, som ägnar henne varenda eviga minut hela dagarna, som ger flaska på natten, som leker, kramas, pussas och ger kärlek, hon kanske kände att de föräldrarna inte älskar henne och gav upp. Eller så gav hon upp tanken på att få leka några timmar till, leka leka leka fast man inte orkar, leka gråta leka… Och istället bara somnade. Så skulle det kunna vara också. Med Maja var det annorlunda. Vi provade en gång, men det kändes inte rätt. Hon behövde inte stängas av från aktivitet, hon behövde något annat. Och DÄR kände jag att jag vet. För det är MINA barn. Jag vågade lita på min magkänsla och agera på den. Trots att andra gör annorlunda. Trots att vi själva gjort annorlunda förra gången. Det är okej att prova fel metoder också. Att försöka om och om igen, för man tror man ska. Och sedan inse att man inte vill. Och ha tokångest över de där 4 kvällarna som var katastrof. Det är okej att vara en dålig förälder ibland. Alla är det. Trots att Facebook säger något helt annat. Så. Innan du dömer ut någon och förkastar dess lämplighet som förälder – tänk efter lite. Du är trygg med att ni inte gör så, men du vet ju inte hur andra har det. Om du tänker efter lite till så KANSKE du kan lita på att de allra, allra flesta älskar sina barn enormt mycket. Sådär överjordiskt mycket. Och det sista man vill är att göra dem illa. Och kanske, kanske är det så att många försöker hitta sätt som kan fungera. För en själv, för barnen, för syskon. Kanske är det så att folk försöker få livet att gå runt. Kanske gör folk sitt allra bästa. Tänk att du i ena örat har någon som vrålar ”misshandel” när du försöker hitta vägar till sömn, i andra örat vrålar någon ”samsov är det enda rätta!”, i samma öra vrålar någon att ”relationen DÖR om man aldrig har närhet”, att ”sex är superviktigt”, att ”skilda sovrum är början på slutet” och i allt detta virrvarr hörs saker som ”om man inte lär barnen att sova själv innan 4 månader så är det jättesvårt senare” och ”du bör sova i samma rum som barnen fram till 6 månader” och ” det är viktigt att hitta tillbaka till varandra som par” och ”glöm inte bort varandra under småbarnstiden” och ”barn behöver inte mat på natten efter fyra månader” och till sist konstaterar någon att man kan bli psykiskt sjuk om man inte får sova… Det behövs inte mer skuld! Det behövs pepp och omtanke. Regel ett: var snäll när du kommenterar på Internet. Det sitter en hel massa fantastiska föräldrar där ute som är totalt beredda att öka på sin ångest och känsla av värdelöshet, och de nappar direkt på elakheter. Regel två: inse att världen inte är svart eller vit, utan ljuvligt grå i en massa nyanser. Är du trygg med dina val så kan du vara trygg med att andra gör bra val också, även om de inte är exakt som dina. Här har jag skrivit mer på detta ämne: Att döma ut en förälder Ha som mål att du ska förstå, inte att du ska ha rätt
