Alltså denna dag ... som en skämt fast inte kul? Ska lista saker som hänt. Tänk er en liten stråkorkester som spelar tycka-synd-om-musik i bakgrunden! Det hela började med att Nou siktade på guldmedalj i gnällmästerskapet. Och hon hade så goda chanser att vinna, verkligen! När hon var tyst i 2,5 sekund hann jag kika på min mejl och såg att jag var tvungen att skicka en fil för att göra vykort inför släpp av snitt-boken. Hade glömt det och fick lite panik. Nou var fortfarande ganska lugn (siktade hon inte på guld ändå kanske...?) så jag tog chansen och spurtade! Tog trappan i tre stora steg och in i rummet för att hitta datorn. Som var död pga batteribrist. Snabbt, hitta laddaren. I samma veva hoppade Majsan runt i sängen och gör någon form av volt ner på madrassen. Men hamnar lite snett och lyckas dra med sig klädhängaren som landar på bordet där det står två vattenglas som sprider ut sitt innehåll över Maja, madrasserna, golvet och sängen. Maja gråter och jag är inte ens tröstande utan bara irriterad. Jag städar upp i kaoset och hör efter en stund bebisgråt på guldmedaljsnivå igen (klart hon ska på prispallen!). Känner ett sting av dåligt samvete eftersom det känns som att jag glömt bort att jag har en bebis de 40 sekunder jag tokfokuserat på kaoset i sovrummet. Torkar upp det sista, tröstar Maja på absolut lägsta nivå (ja såklart dåligt samvete för det med senare) och beger mig ner till skrikobert. Skrikobert blir inte mycket gladare av mami. Men mami MÅSTE gå på toa. Ställer mig frågan om det blir minst stressigt att amma på toaletten eller gå på toa ensam men med skrik som bakgrundsmusik... det är svårt beslut men landar till slut i att amma på toaletten, skrik kändes för jobbigt. Ammar och går på toa. Myz. Problemet är att jag inte slipper skriken. Det är ingen supernöjd bebis. Jag ger liksom lite upp, jag kan lika gärna ta en dusch också, vet inte när det hände sist liksom... Duschar till ljuvt skrikmarathon och är helt slut efteråt. Hjärnan löses väl upp av barnskrik? Vi bestämmer oss för att gå till plajan. Jag får erbjudande om att stanna hemma och vila med Nou men hav och frisk luft känns nödvändigt! Och lite systerbabbel är som terapi! Strandbesöket blir det hastigaste i världshistorien. Ett barn får en fästing och drabbas av panik, ett annat barn gråter lite då och då och dras runt i vagnen för att inte balla ur helt, två barn vill ha puffar på armarna och när alla puffar är uppblåsta och barn 1 nuddat vattnet är hon färdigbadad. Det var för kallt. Nu behövs hjälp att ta av iskall, sandig baddräkt och på med kläder. Nou skriker och min syster drar runt vagnen medan jag knorvar på kläder på lite för blöt hud. Nu blåser det riktigt kallt och precis alla barn verkar klara med bad. Mer av- och påklädnad. När vi börjar promenaden hemåt har vi fortfarande inte andats längre ner än ca halsgrop och knappt hunnit prata alls. Men vi lyckas skratta åt det hela lite i alla fall. Väl hemma sätter jag mig med gråtbebis och ammar. Pulsen sjunker lite. Då får jag sms av Mattias med käcka foton på tre räkningar varav två är till inkasso och en annan är påminnelseavgift på 625kr. Om pulsen steg igen? Mmm lite kanske! Nu påbörjas en jakt efter telefonnummer till Telia, där jag först slussas runt mellan olika Q&A-sidor och chat-robotar och efter ca två miljoner år hittar ett telefonnummer - yay öppet en timme till! Lägger mig i amningsposition för att kunna prata och tycker att den släpiga inspelade rösten kunde öka takten lite - snart kan det liksom börja skrikas här! Efter en del missförstånd med robotrösten som inte alls accepterade små bebisgrymtningar så får jag tillslut kopplas till person! Som visar sig vara en ny robotröst som säger: ”vi har stängt för dagen.” Klick. Blir aggro och påbörjar en chat! Tänker att det ändå är tur att personen på andra sidan inte hör min ilska. Nou bajsar och blir sur att jag inte ammar, går runt och gungar eller ens byter blöjan. Efter skrik, chattande och paus för blöjbyte som min syrra tog så avslutar jag till slut chatten. Och då har jag stora röda fläckar på kinderna av stress och irritation. Resten av kvällen flyter på med barnskrik, storkräk, normalmånga konflikter och tappade nappar. Den toppas med att jag slår tån hårt i tröskeln. Sååå ont?!? Gör fortfarande ont. Jag tog tillfället i akt och skrek FAAAAAN!!!! och sparkade på väggen. Kan vara så att mina syskonbarn är traumatiserade 4life nu. Att åskan sedan sabbade internet och därmed avbröt barnens film och satte igång gråt fick mig nästan mest att skratta. Men tror såhär en stund senare att det var Karma som gav tillbaka lite, för det gjorde ju att alla fick gå och lägga sig i stället för att kolla film och de var så trötta att de somnade på två sekunder. Nu ska också mamman sova. Imorrn skulle visst Karma ge tillbaka lite till? Visst?! Viiiiisst?!? God natt...
