Jag läste det här inlägget av Peppe där hon, lite oroligt pga rädd att bli missförstådd, skriver om att hon är socialt trött efter en massa häng med folk hela sommaren. Jag känner igen mig en hel del. För mig handlade det länge om att jag inte förstod att jag blev trött. Jag ÄLSKAR ju att hänga med vänner och babbla och umgås. Inte kan väl jag bli trött av det? Inte kan jag väl behöva en paus från nåt jag så innerligt älskar?! Det där föreställningen att man inte kan bli trött av något man tycker om är ju lite farlig, för det är svårt att märka när man går över gränsen. Det är klart det är ok att behöva paus! Jag tänker att det är lite som att äta nåt gott. Man blir ju mätt oavsett hur smarrigt det är! Suget kan till och med finnas kvar fast man är supermätt. Men mätt blir man. Och inte är det nåt konstigt med det. Va? Är du MÄTT? Men jag trodde du tyckte om choklad?! Ja jag älskar choklad men har ätit det i 48 timmar nu, jag är mätt! När jag insåg att jag blir trött av att umgås så var det en lättnad, men inte så himla lätt att omfamna ändå som man kan tänka sig när man får en insikt om sig själv. Vaddå ska jag typ PAUSA om jag är på kompishelg? Ska jag dra mig undan när alla andra sitter och hänger på midsommarafton? Ska jag åka hem en timme före alla andra? VA?! Det är ju inte JAG. Det roliga är att jag tror att folk som lärt känna mig senaste... 10 åren kanske (?) ser mig som en sådan. En som pausar och en som går hem. Vilket stör mig lite för "jag är ju inte sån!!". Men det ÄR jag ju. Jag tror att de allra flesta har någon sådan gräns, när de blir socialt mätta. Men att den såklart ser olika ut. För vissa är det en vecka och för andra några timmar. Och så är det ju olika beroende på vilka man hänger med. Är det min familj eller närmaste vänner så har jag mindre behov av att ladda upp mig igen. Vilket känns rätt självklart eftersom det är en mindre anspänning med folk jag känner väl. Började skriva detta för att jag ville göra jämförelsen med att vara mätt på mat och att det inte är nåt knas med det – bara en bra sak att känna sig själv! Men inser att jag i mitt huvud fastnade lite i att det skaver att jag inte är den där supersociala... eller nej, det är SVINSKÖNT att inte vara den, inte känna nån press att hålla låda, festa längst, babbla mest och vara roligast (okej jag var givetvis inte allt detta, men ni hajar) Det är iaf jätteskönt att inte känna den pressen för jag blev alltid otroligt socialt bakis (och ofta också bakis-bakis pga drack en del då). Så det är ju SKÖNT. Att lyssna på sig själv och komma på hur man mår bra. Men det är ändå lite irriterande att jag kanske ses som trist, för EGENTLIGEN är jag svinkul och babblig... eller nej just ja, jag är ju inte det he he... Avslutningsvis. En av de allra bästa sakerna med att bli äldre är att man lär känna sig själv tycker jag. Analyser av sig själv och andra i år efter år efter år har fasen gett lite resultat. Tack mig själv för allt ältande, vridande, vändande, analyserande i evigheter amen. Det gjorde jag bra. Nu går det ofta LITE snabbare att komma på skavet. Och sedan är det ju bara det där att leva som man lär och påminna sig själv var tionde minut. Men än är jag inte 100 år, så jag har lite tid på mig att utvecklas.