Alltså jag är så trög. Jag tittar på barnen, tänker att de verkar trötta. Läggningen kommer att gå smidigt. Tio minuter innan jag tänkt påbörja läggning så slår andra andningen till. Det ska flygas flygplan, det ska sittas i tvättkorg som man sedan välter - mycket roligt (tyckte jag som åskådare också). Det ska också brottas och "slåss på skoj". Och sakta räknar man ner till tårarna ... 10...9...8...7! Där kom de. Då blir det i och för sig ett naturligt avbrott och jag kan påbörja tandborstning och kisseri (barnens alltså). Vi kommer till och med så långt att vi ligger i sängen och läser saga. Hmm okej det gick inte sååå fort. Först skulle någon dricka vatten, "ramla" ur sängen, hitta snuttis och sedan ligga helt under täcket (inkl obligatorisk fniss och spratel). Men sedan var det ändå läsdags. Vi läste bok ett – succé! Vi läste bok två. - Den var för kort. - Den var inte så kort? - Joooo!!! - Fast vi läser två böcker och nu har vi gjort det. Jag har ont i halsen och är på väg att tappa rösten. Nu sover vi. - Jag är hungrig! - Jag med! Vi glömde nattmacka! - Fast nej, den strök vi när ni fick glass. - Men det visste inte jag!!!! - Jag är huuuuuungrig! - Jag meeeed!!! - Nej nu räcker det! Ingen av er var hungrig nyss och klockan är jättemycket. Nu är det sovdags. Nu kommer tårar över missad macka, men de går snabbt över i tårar för att jag kanske ska tappa rösten. Jag förklarar att det inte är någon fara. Att jag bara ska vara lite tyst. Ingen fara aaaalls! På andra sidan sängen har det andra barnet sett sin chans till flykt. Det gråtande barnet har slutat gråta och lagt sig till rätta och verkar vara sovredo. Det andra barnet är mer vad man skulle kalla lekredo. Och börjar dra fram leksaker och pärlor... Här kommer pappan hem och vi kan dela upp oss. Jag tror sovbarnet får sin efterlängtade macka av sin far. Under tiden har jag presenterat det vattentäta förslaget: vi blundar i EN minut och somnar du inte får du kolla film. - Nej noll! - Nej en minut. - Noll! - Du får välja: en, tre eller fem (brukar också funka SÅ ofta). - Noll! En minut är fööööör länge. En sekund är för länge! Det flaxas och viftas. Det ska lekas någon typ av höger ben, vänster ben, höger arm, vänster arm och det blir bara roligare och roligare! Jag försöker med ett gosedjur - ett rätt säkert kort eftersom att det ofta framkallar lugnet. Men icke. Nu blev det inspiration till lek istället. Djuren ska sova. Bäddas ner bredvid soffan. Täcke, kuddar, mys. Nej nej JAG ska inte sova. Pärlor måste samlas. Småprylar ska samlas ihop. Någon typ av klämincident – tårar! Tröst och kram. Början på lugn? tänker den själviska mamman. Här följer ett långt, mycket svårtolkat utlägg om hur hon vill sova men också se film, något om blod och även något om hur det inte går att ligga ner eftersom tårarna gör ont när de rinner ner på sidan. Till slut ligger vi i alla fall i sängen och det börjar kännas lugnt. Men så börjar det flaxas igen. "Ska jag klia dig på ryggen?" Jag gör ett försök eller två, men jag är så fruktansvärt dålig på att klia rygg!! Maja tar över kliandet själv och kliar med besked. Hon kliar så att det föregående flaxet framstår som tai-chi. Jag vill ändå försöka få ner tempot och stryker lite på benen istället. Det inspirerar och det frenetiska kliandet fortsätter även där. Kliandet var så intensivt att mitt guppande kvävda skratt inte märktes. Ja, kliandet var så kraftfullt att det tog slut på den sista lilla energi som fanns kvar och hundra år efter att jag tänkt tanken "enkel läggning" så somnade denna lilla minigris.
