På mitt inlägg om när man bara är trött fick jag en kommentar på Facebook. En person som på ett trevligt och ödmjukt sätt sa att hon inte alls förstod. Man är två föräldrar och har inte tid för sig själv några timmar då och då? Jag kan förstå reaktionen. För det är till och med svårt för mig att förstå nu, när jag är några år därifrån, att tiden var SÅ pressad. Men i och med blogg, samt vissa minnen (som att jag "schemalade" egentid varannan helg) gör att jag vet att det var så. Jag tror att det beror på flera faktorer. Dels som jag skrev så bor det en "jag ska minsann klara det här utan hjälp"-person i mig, sedan gör den enorma tröttheten att jag inte orkar förändra än mindre be om hjälp. Jag har också, åååår senare, sipprat ut bitterhet över att Mattias inte klev in mer och då förstått att mitt sätt att agera duktig och tapper faktiskt gjorde att han inte helt förstod hur kämpigt det var. Det i kombination med att han också hade fullt upp i småbarnslivet. Jag kunde då, och kan fortfarande, gå runt med övertygelsen att jag gör allt. Han gör inget. Jag har hört att man gjort undersökningar där man frågat vem som gör mest hemma och i princip alla har svarat att det är dem själva. "Jag gör mest." Och det kanske inte är så underligt, eftersom man är sig själv närmast liksom. Men ändå så komiskt tycker jag – att alla är övertygade om sin egen insats! Men sanningen är den att de första året/åren så gjorde ingen av oss inget. För jag minns att när jag var som surast över att jag fick göra ALLT så försökte jag vända på det: okej har jag sett honom göra "ingenting" på hela dagen? Nej det har jag inte. Ingen av oss låg på soffan. Ingen av oss satt o slöglodde. Ingen av oss gjorde ingenting. Typ någonsin den tiden? (Sedan kan man såklart gå in på detaljnivå. Typ jo du har varit sysselsatt hela dagen eftersom det tydligen var nödvändigt att rensa städskåpet och städa bakom badkaret, men var det prio ett just nu verkligen? Och borde inte jag få dubbla poäng för allt jag gör pga amning/nattvaggning etc?!) Nu är det annorlunda. Nu kan vi båda ha stunder när vi pausar, drar oss undan, gör "ingenting". Tack och lov! Det behövs! Nu kan jag också kräva min tid mer och vara mer tydlig med mina behov. "Jag behöver sova nu. Jag behöver jobba två timmar. Jag behöver jättemycket choklad" Okej, det sista löser jag utan diskussion. Hur som helst. Kanske är det lättare att kräva min tid, tala om mina behov, nu eftersom det är så himla tydligt att jag är den som gör mest...? Jag gör ju det. Mest. Det är jag säker på. (Minns med skräck den gången vi diskuterade och råkade hamna i överenskommelse att Mattias gör mest, såklart helt felaktigt). Gör ni också mest? Hur vet ni det? Finns ett poängsystem? Vad räknas tyngre? Vilka grejer ger dubbla poäng och vad ger halva poäng? Jag menar, skrubba diskbänk kan ju inte ge så mycket poäng, det är ju som att gå på spa typ. Eller anger management. Bild från boken Dra åt helvete av Malin Haawind
