Tjooohoo allihop Gud så tom jag blir i hjärnan när jag tokfokuserar på ett jobb! Jag tror att intensivt tecknande ska sätta igång en massa babbel i huvudet men istället är det tystare än vanligt där! Det är helt enkelt svårare att blogga när det är intensivt på annat jobb. Det här med att vara egenföretagare är ju något jag ääääääälskar. Alltså det har höjt min livskvalitet så mycket! Det fria, vågorna i intensitet, variationen. Jag nyper mig i armen när jag efter lämning ba: okej hem och teckna hela dagen då! För iiiiiih vad det är kul! Men klart det finns saker som inte är tipptopp också. Bloggandet tycker jag ofta så mycket om. Kontakten med er ger mig så mycket mer än jag hade fattat. Jag trodde bloggskrivande var antingen dagbok eller produktuppvisning. Nu har jag insett att det ofta är lite som när man ringer en nära kompis och har funderat på en grej och så bluddrar man ur sig. Och så får man roliga och smarta reflektioner på det man sagt. Men det kan också ge mig smått panik - bloggandet. Jag kan känna mig otroligt ointressant i ett inlägg, missförstådd i ett annat för att sedan ha noll att skriva om. De gångerna är det svårt att skriva! När jag hamnar där med tecknandet, att jag inte vet VAD jag ska göra, så har jag lärt mig att pressa fram det. "Titta vad som står och bara rita nu." Blir såklart inte alltid nöjd, men förvånansvärt ofta funkar det. Att invänta inspiration finns det liksom inte tid för. Och ofta bubblar det upp när jag väl sätter igång. Riktigt där är jag inte i skrivandet. Jag kan pressa fram saker, hamna i det bubblande och lustfyllda för att till sist känna: men GUD det här är ju helt ointressant för alla andra. Och sedan radera texten. Nu när jag skriver detta har jag den känslan. Kanske uppstår den alltid när jag känt skrivkrampen? Kan jag ens bli nöjd med nåt skrivande då? Inlägget skulle ju handla om böcker jag läser/lyssnar på nu, haha - så blev det ICKE! En annan jobbig sak med att vara egenföretagare är att man inte vet hur länge det kommer att hålla. Jag hinner alltid bli stressad över att jag inte kommer att ha jobb framåt. Hittills har det alltid löst sig. Det dyker upp små och större grejer liksom i vågor. Men stressen att det ska tystna ligger där mest hela tiden. Hur som helst. Flexibiliteten i detta jobb gör att jag nu är med barnen hos mamma och pappa. Ligger i soffan och klipper med ögonen. Snart är det bara Kiwi (evetuella mag-namnet på bebisen) som är vaken... Alltså, det känns ju trevligare att namnge magen på nåt sätt? Ändå känns det lite skumt att "hitta på" ett namn? Jag hade exakt den känslan när Märta föddes. Att det kom ut en person och så skulle vi liksom låtsas att hon hette Märta. Typ "det kunde väl inte vi veta att hon heter!" Men det släppte senare. (Som om jag behövde lägga till det?? Hjälp. Verkligen dags att sova nu) Vad hette era bebisar i magen och vad blev det sedan när de kom ut? En annan fördel(?) med att vara egenföretagare är att jag kan jobba närsomhelst och nästan var som helst.
