Jag tänkte skriva av mig lite depp, så är ni inte upplagda för sådant så scrolla vidare, ni kan läsa detta en annan dag (eller aaaaldrig)! Att sortera i flödet är viktigare än någonsin these days känner jag... Hur har ni det i dessa tider? Håller ni humöret uppe? Energin? Jag är lite svajig känner jag. Liksom utan filter, skör. Jag har svårt att sortera saker som jag upplever jobbiga. Att saker på jobbet kan köra ihop sig och jag får tunnelseende en dag eller två brukar alltid påverka mig psykiskt. Men nu är det inte bara sådana saker. När Mattias bett mig ta ner en sak från arbetsrummet till köket och jag glömmer det känner jag mig helt värdelös. Minsta lilla går liksom hela vägen in. Utan logik eller rangordning. Tänkte analysera det lite, eftersom jag tänker att vi kanske är fler som känner lite samma? Svajigt, skört och filterlöst. Antar att hela klimatet i samtal, diskussioner, nyheter och möten får hjärnan att gå på högvarv. Det blir ju lätt ”läger” just nu. Många digitala utskällningar och hårda ord. Folk som inte kan förstå hur man kan agera och tänka annorlunda än dem. Att reflektera högt är sällan välkommet, ännu mindre just nu. Det blir lätt hätskt kan man säga... På ett personligt plan är det ju lite bergochdalbana ... Jag börjar med oron. Min oro går upp och ner. Ibland är den superstark och andra gånger lite svagt molande bara. Men den är där. Hela tiden. Maler i magen. Oron för nära och kära i riskgrupper, oro för min syster och hennes familj (de bor i norra Italien), oro för ekonomin, för jobb, för att uppdragsgivare ska behöva hålla i pengarna ... Och sedan tänker jag på alla som hade det hårt och tufft INNAN detta. Och så tänker jag jättemycket på de som hade det fruktansvärt redan innan – som människor som lever i fattigdom eller människor på flykt. Och sedan tillbaka till oron för nära och kära. Och så loopar det. Oro, i högt och lågt, brett och detalj. Sedan ovissheten. Jag är en rutinmänniska. Jag har svårt med förändringar och vill gärna ha en trygg liten box som jag kan välja att gå utanför då och då. Här omkullkastas ju allt. Alla planer görs om, alla beslut ska fattas på nytt. Och jag som tar tid på mig att landa i svar känner en stress. Jag vill veta vart jag ska sikta på att landa! Och det går inte. Folk kan skratta åt att människor gnäller över en skidresa som inte blir av. Och det är klart att det är en liten sak i allt som händer. Men det kan ju finnas fler nivåer i det. Vi ska självklart inte åka på vår skidresa i påsk. Det i sig var inte ett så svårt beslut även om vi lät det ta tid att landa. Men det är allt omkring, alla beslut. Det är också så att vi har ett barn som ogillar bilresor, som vi jobbat med LÄNGE för att hon ska känna sig trygg med kommande resan och vi har hittat olika saker som ska ge pepp inför resan. Hon blev till slut övervägande peppad! Nu blir det inte någon resa och nu måste vi istället hitta sätt att förhålla oss till andra reaktioner. Så är livet! Men det betyder inte att det är enkelt alla gånger. Och så har vi saknaden. Jag saknar mina föräldrar, min farmor och mina syrror, vänner och bekanta. Att alla sociala kontakter med alla ska vägas och mätas är nödvändigt. Och kräver funderingar och beslut och nya beslut och så får man tänka om igen... Allt är ju överväganden och beslut just nu. Vad är rätt? Vad är okej och vad är inte okej? Vad är fel? Vad är korkat? Vad är värt? Hjärnan pausar sällan i dessa tiden. Mellan alla dessa beslut pågår ju livet med familj och jobb. Fullt ös! Tack och lov! Jag är så tacksam att alla omkring mig mår bra just nu. Att alla nära i riskgrupper verkar fatta kloka beslut, att min syster och hennes familj mår bra nu, att det rullar på om än lite skumpigt. Men måste påminna mig själv om att det är okej att känna sig lite nedslagen. Lite energilös. Lite matt. Det är lätt att känna sig dålig i allt detta, att man fattar fel beslut, att man är en dålig medmänniska eller en dålig företagare eller en dålig mamma och så vidare. Och kanske får man förlika sig med att ja, jag kanske kommer att fatta en del dåliga beslut. Eller i efterhand tänka att "det hade varit bättre om ..." Alldeles troligt kommer det att bli så. Ska bara försöka ta det då. Nu är nu. Det är svårt att tänka framåt i dessa tider. HUR MÅR NI??
