Att gå är nya grejen med Nou. Jag har insett att jag slipper lekpark om vi är någonstans där man kan gå och gå och gå. Kul för Nou, kul för mami. Men det gäller att undvika fällor. Typ damm med änder. Då kan det nämligen hända att barn VERKLIGEN vill umgås med änderna. Och inte de på land, som mor i ett desperat försök att avleda lockar med (inte jättebra idé att jaga änder på land, men ja nu blev ju det inte ens ett problem). Änder i vattnet är det som gäller. Men mor tycker inte att snart tvååring i damm är nåt som gäller. Där kan man säga att konflikt uppstår. Konflikt inklusive brottning. Mors plan var: promenad i solen. Men visst, brottning i solen var väl också en idé. Bara inte min. Har ni burit ett barn som verkligen inte vill bäras? DET borde vara en sport. För lätt är det inte. Och man bör få medalj. Efter raska steg med snurrande, fäktande och vrålande nästan-tvååring så kunde jag äntligen sätta ner barnet. Hon var ej nöjd. La sig på marken och låg där. Och låg där. Och låg där. Jag pausade och passade på att vila mjölksyrearmar. Sedan fick Nou syn på en fantaaaastisk pinne, så då blev det bra igen. Så vi gick. Äntligen promenad i solen!! Ja tills hästhagen dök upp och Nou verkligen ville in till hästarna och mor verkligen INTE ville att Nou skulle in till hästarna. Då blev det mjölksyra och utebliven guldmedalj igen. Nästa utflykt var vi i skogen. Utan dammar och utan hagar. Aaaah skog. Så många pinnar, så få fällor. Bara eeeen liten brottningsmatch när jag var tvungen att ta av Nou ryggsäcken för att sätta henne i bilen... Man får vara tacksam för daglig träning!
