Idag har det hänt en massa barnrelaterat som varit lite kämpigt men bra tror jag. Någon gång under dagen tänkte jag men oj ska alla tre barnen liksom också ha ett liv med ups and downs, relationer, konflikter etc. Hur ska jag ha tid med deras tre OCH mitt eget? Jag inser att jag, när jag var yngre, föreställt mig livet som förälder som "lunk". Alltså föräldrar lite i bakgrunden och allt rullar på. Jag har liksom fortfarande svårt att föreställa mig att mina föräldrar hade egna liv när vi barn var små. Jag FATTAR ju det nu. Men då fanns det ju liksom inte att mina föräldrar skulle grubbla, svaja och gå igenom sånt som jag själv gör typ hela tiden. Ni vet, livet - grubblerier, social ångest, konflikter, nya vänskaper, sämre perioder i relationen, jobbångest, stora beslut, små beslut... och så vidare. Trodde inte man skulle LEVA så mycket, liksom hela tiden. Men det ska jag väl vara glad för såklart och det är jag. Chockades bara av intensiteten idag. Och minnet av föreställningen jag hade ... hehe. Två av tre är i alla fall nöjda
