Så har man jobbat, slitit, stressat och kämpat. I typ ett år. Lämna-cykla-jobba-cykla-hämta-laga mat-lägga barn-jobba-sova. Repeat. Nu äntligen ska man få vara lediga! Ha tid att se varandra, seeee varandra. Prata, umgås, säga mer än "mjölk, smör och bröd" och "filten ligger på hyllan, de stänger 16 idag" till varandra. Vad händer? Vi kastar oss i varandras famnar och hånglar som om vi nyss träffats... Näe? Inte det? Okej men det här då: Vi dricker vin på balkongen och pratar om alla de där sakerna vi inte hunnit på ett års tid. Nähe, inte det heller? Nej just ja. Vi har ju inte umgåtts på ett år. Då blir det ju: vi bråkar om allt som vi inte hunnit bråka om på ett år. Ja korrekt! #myz Först blir jag arg och sur (argare o surare): jahaa ska det vara SÅHÄR hela semestern?! Är det SÅHÄR vi ska "ta hand om" varandra!??! Sedan blir jag ledsen: jaha. Är det hit vi kommit? Vi kan tydligen inte umgås längre. Sedan kommer jag på: det här ÄR ju att umgås. Bråken hör ju till! De ska också få tid och plats. Inte all plats, inte all tid. Men de ska också få vara med. Bra att beta av de flesta såhär i början av semestern, kan jag ju med min käcka positiva inställning säga. Kom ihåg Louise, bråk är inte farligt, bråk är nödvändigt. Repetera ofta och mycket. Jag ska avsluta med skryt: igår lyckades JAG somna osams! Jag tror inte Mattias visste att vi var osams, men ändå! Jag ligger så i lä vad gäller de där skillsen att somna fast man inte avslutat bråk. Men igår alltså, I DID IT! Släng hit en guldmedalj eller nåt!
