Ibland blir jag lite trött på mig själv. Idag till exempel. Märta skulle till tandläkaren kl 14.30 så jag hade bestämt att jag skulle vara på skolan 14 för att vi inte skulle behöva stressa. Men så fastnade jag lite i jobb... "bara en sak till" och så plötsligt var klockan 14! Så blev det trappträning pga glömmer alltid något högst upp (vi har tre våningar...). Till slut fräste jag iväg med bilen och sladdade in på parkeringen aningen senare än tänkt. Inga barn i klassrummet. Bra! Då är de på gården, klädda och klara, tänkte jag alldeles för positivt... för där var det heller inga barn. Var är de då?! Jag älgade tillbaka mot klassrummet - kanske fanns där information! De bygger om på skolan så man kan ej ta snabbaste vägen skojsigt nog utan nu fick megamagen kryssa sig fram mellan barnhuvuden (kropparna var också med förstås men jag såg mest håriga hjässor). Tillbaka i klassrummet får jag info om att de är i Ekorrskogen och att de inte har telefon med. Jag är SÅ svettig vid denna tidpunkt. Och lätt gråtfärdig. Drar till den plats jag gissar är rätt skog och börjar gå rakt in. Inser att den tar slut och blir till ett bygge efter några meter. Småjoggar tillbaka och ringer samtidigt tandläkaren: JAG SKA VARA HOS ER OM TIO MINUTER MEN JAG ÄR I SKOGEN OCH LETAR EFTER MITT BARN!! Ja oj jag förstår att du är stressad, kom så fort ni kan. Svarade damen i luren vänligt och klumpen i halsen minskade något. Men där stod jag fortfarande framför en stor skog (och ett bygge) och visste liksom inte var jag skulle börja. Satte mig i bilen och körde planlöst. Jag kan ha skrikit JÄVLA EKORRSKOG!! Vid något tillfälle. Kanske var jag lite sur på mig själv att jag inte informerat skolan om tandläkartiden... Sladdar in på en annan sida av skogen där man kan se en liten höjd. Ser ut att vara gjord för skolbarn. Parkerar mitt i bygget. Kliver ur och älgar fram mellan träd, grenar och mossa. Upp på höjden. Varför hör jag inte en massa skrikande ungar?!? Då ser jag. En ryggsäck! Den ger mig hopp! Men magen först kliver jag med gigantiska icke-fog-vänliga kliv mot den orange väskan. Jo då, en tillhör skolan! Hurra! Men var är alla? Bakom mig dyker en pedagog upp: - De är där nere, säger han. Och jag slirar ner för berget och kliver genom träden ut i gläntan. Så flåsig och svettig och stressad! - Hej mamma! Ropar Märta. - HEJ! VIMÅSTEDRA!! SKAVARADÄRNU!! - Oj då, säger lärarna och tipsar om en smidigare väg. Men jag har ju parkerat på andra sidan så jag säger tack, ursäkta och trevlig dag! -Ta det lugnt! Andas! Får jag till svar. Ganska gulligt ändå! Sedan småspringer Märta och jag tillbaka till bilen, sladdar iväg och rusar in hos tandläkaren 10 minuter för sent. Men det var lugnt!! Heeeerreeeegud vilken svettig eftermiddag. Vi firar tandläkarbesöket med glass i solen, trots att det kändes lite olagligt efter just tandläkarbesök. Och sedan ska jag tala om för er. Det mest OTROLIGA som hände några timmar senare. Barnen fick kvällsmacka och skulle kolla tv. - Vad vill ni se? - Den där! Alltså lyssna nu: de menade samma. Jo detta är sant! De ville se SAMMA SAK! DIREKT!!!! Kan ni förstå?! Jag nöp mig i armen. Är fortfarande, två timmar senare i chock. Men nu vet ni - allt är möjligt!!! Detta är mer standard när det kommer till att välja tv-program.
