Okej jag kastade mig ut ur huset, Nou i vagnen och sprang till bussen. En tidsoptimist liv. Dessutom en mammas liv för det hände ju femtioelva saker precis när jag tyckte allt var klart... Men ja. LIVET. Ser bussen komma rullande i samma stund som jag ser att Nou inte har några skor på sig. Vi ska in till stan. Inte direkt barfotamiljö...Min lilla hjärna gick på högvarv – ringa Mattias? Han hinner inte komma. Ta nästa buss? Det blir för sent. VAD SKA JAG GÖRA?! Jo jag ringde Julia, som var den Nou och jag skulle ha jobbmöte med. "Har du några skor i storlek 25?" Det hade hon. "Behöver du sockor också? Banan? Russin? Vatten?" NEJ VATTEN HAR JAG FAKTISKT! utropade jag och kände mig väldigt nöjd som kommit ihåg det. Enbart för att en av de femtioelva saker som hände innan vi sprang till bussen var att Nou sa: "jag är törstig"Hur som helst så la jag upp detta på Instastories. Att vi hade glömt skor. Och att det inte var första gången. Vilket är sant. Vi har kommit hem till mamma och pappa för en helg där och Maja kliver ur bilen barfota. Och nej, inga skor var med...Förra sommaren åkte vi till Vemdalen och halvvägs när vi skulle fika så upptäckte vi att Nous skor inte var med. Det var inte jättemysig stämning på den lilla fikapausen om jag minns rätt. Det var dessutom sommaren då hon enbart hade fodrade stövlar på sig och VÄGRADE allt annat. Så väl uppe i Vemdalen fick vi köpa...stövlar. Folk delade med sig av roliga "glömt skorna"-tillfällen i DM. Några genier hade reservskor i bilen, en annan hade gjort skor av presenning och silvertejp, någon hade dragit på vandring med barfotabarn pga glömda skor ... och så vidare. Jag visste INTE att vi var så många i denna klubb! YAY!Men jag tänker att det ändå var värre för mina päron. När vi var i Frankrike på somrarna skulle vi alltid (jag minns det som "alltid") iväg på en massa aperitifs eller middagar och det var fina kläder och borstat hår, snacks som var 100% för vuxna – små kex med ostsmak och örtiga torra brödpinnar och sånt. Och vi var alltid sena och när vi var nästan framme upptäcktes det i ca 92% av fallen att jag inte hade trosor på mig. Jag minns nästan känslan av bar rumpa på pakethållare... En gång i övre tonåren när jag INTE glömde trosorna lika ofta så glömde jag strumpor när vi åkte på en weekend i Stockholm, pappa, min syrra Ann och jag. Jag ville väl inte framstå som slarvig så jag sa inget utan gick i mina plastiga boots och samma strumpor hela helgen. I bilen på väg hem tog jag av skorna och höll på att ta död på min far vid ratten. Han svängde in på första ställe som dök upp och köpte ett par strumpor åt mig.Okej, nu får ni berätta om jobbiga saker ni glömt när ni dragit iväg nånstans! Nou i stövlar som hon hade på sig trots att de inte var fodrade, phu! Tur för oss för det fanns inte fodrade stövlar i affären i juli. Konstigt.
