Idag gick jag runt och tänkte på allt man föreställde sig om livet med barn, innan man hade fått dem. Det mest tydliga är att jag verkade tro att jag skulle ha en massa tid. Och hur jag efter barn inte upplever att jag har direkt någon tid. Det här med att prata igenom saker med partnern och komma överrens om hur vi ska uppfostra. Eller när jag har snack med barnen om saker och inser efter en stund att de tröttnat för längesedan och hittat en iPad och kollar på youtube. Jag trodde jag var pedagogisk mamma nr 1... Men en sak som också slog mig är att jag inte hade fattat att det skulle komma ut egna individer. Eller alltså, jag FATTADE det ju, men ändå inte. Jag har på något sätt tänkt att JAG (vi) kommer att forma barnen. Och det gör vi väl såklart, men inte så mycket som jag trodde. Jag tror jag inbillade mig en lerklump som jag skulle forma. Men så är det ju inte. Dels så är den ju en viss form och man kan hoppas att man trycker på rätt ställen som får den att växa och frodas på ett bra sätt. Men sedan är det ju en massa andra som är där och petar på klumpen – på gott och ont! De behöver ju utvecklas i samspel med andra, och lära av andra än bara sina päron. Men jag hade ändå inte fattat. Så stort ansvar och så lite makt, på något sätt! Tänkte på det extra när jag lyssnade på podden Kvinntervju (@kvinnstragram) där Alexandra Rejsmar intervjuar världens bästa Charlotta Beyoncé Björck och när de pratade om att försöka låta barnen slippa könsnormer. Tips att lyssna på dem! Vad hade ni som ni trodde och tänkte före barn som liksom bara "HAHAHA" efteråt? *** Passande nog kör jag en #tbt på den här gamla listan. Saker man sa innan barn och hur det sedan blev ... 1. Det där med ljud … 2. Det där med barnvakt … 3. Det där med regler … 4. Det där med sova i egen säng … 5. Det där med partid … 6. Det där med prat om barn … 7. Det där med maten …
