När jag här på bloggen frågade om ni hade något ni ville att jag skulle skriva om så skrev Mia en fråga om vad Märta och Maja bråkar om och hur vi löser det. Jag fick också en fin kommentar från Sara när vi var på väg på vår resa som sa att hon var sjukt avis på bland annat föräldramod. Nu verkar det kanske konstigt med två liksom lösryckta meningar såhär, men de hör ihop. Med risk för jinx säger jag det nu: mina barn bråkar väldigt lite. Det är inte så bra för en illustrationsbloggare som vill teckna kaotiska situationer hämtade från vardagslivet, men det är väldigt bra för en dubbeljobbande trött moder. Det är därför jag vågar ge mig ut på resor ensam med barnen. Det är fortfarande en stress och utmaning, de är inte små robotar. Men det är inte heller utmattande jobbigt. De leker och leker och leker. Vi vaknar på morgonen och de äter frukost, sedan leker de. Jag hämtar från dagmamma och medan jag lagar mat så leker de. Vi åker på resa – de leker. Jag har inte skrivit så mycket om detta glassiga liv tidigare av några anledningar. Dels så har jag liksom tagit det lite för givet. Precis som jag räknar med kaos i vissa situationer har jag bara räknat med att de ska leka som de gör, eftersom de gör det, utan att egentligen tänka så mycket på det. Jo, jag har uppskattat det och jag ÄLSKAR att laga mat, eller duka av eller annat jag pysslar med hemma, och lyssna på dem när de leker. Det kanske är typ det bästa jag vet just nu. Men sedan är det nog lite så att jag inte skriver om sådant som jag tänker inte behövs för andra. Förstår ni hur jag menar? På vilket sätt hjälper det någon att läsa om hur enkelt det är med mina barn just nu? Möjligtvis någon som är mitt uppe i värsta pseudotvillingperioden (enligt mig när minsta är 8 månader). Men annars, hur intressant är det och i vilket syfte? Att skriva om komiken i kaoset, eller om tuffa perioder i småbarnsperioden, eller om kvinnors situationer i dagens samhälle... ja men där finns en poäng tycker jag. Förhoppningsvis väcker man frågor, har diskussioner eller påminner någon som är rätt less att hen inte är ensam. Men när saker flyter på, är det verkligen roligt att höra om? Det är ju inte så att jag kom på en superbra grej som gjorde att mina barn råkar komma överens extremt bra just nu. De bara matchar varandra. Och det är ljuvligt och jag är väldigt tacksam! Jag har tänkt på det ibland, att bloggar som är liksom dagböcker blir roliga att följa för att det blir lite som att man hänger med en kompis. Man är med på vad som händer, får följa med på jobbet, i vardagen, kanske till och med får vara med i lite svåra perioder. Eller det är i alla fall de bloggar som jag fastnar lite mer för. Men jag hamnar inte där själv med min blogg. Eller gör jag det? Kanske till viss del? Jag berättar väl en del om vardagslivet, men jag känner mig faktiskt rätt ofta ointressant då. Typ, varför skulle någon vilja läsa om mitt jobb och mina vardagsbestyr? Jag körde ett tag "veckans snabba" där jag liksom sammanfattade veckan som gått. Men det kändes mest för min egen skull. (obs! Detta gäller alltså MIN blogg, inte andras bloggar). Jag undrar om det gör att distansen till läsarna blir större? Men jag känner alltid att mina läsare är så himla fina och ärliga och öppna, så nja... Ändå inte! Eller?? Jag tänker att olika bloggar fyller olika syften. Min kanske inte är polaren man hänger med utan mer ... minglet med halvt bekanta? Ett trevligt mingel alltså, där jag syftar på den där stämningen som det ibland/ofta blir i kommentarsfältet.
