Oh well oh well… har absolut en 2,5-åring hemma. Hon har gått med nattlinne till förskolan hela veckan. Syrrans. Jättelångt och ej praktiskt. Idag gömde vi det. Slutade med att vi fick plocka fram ett annat typ likadant… På FB skrev en person att man bara behöver säga nej, att de bryter ihop och sedan går det över. Oooookej, sätter mig här och väntar på ”sedan”…En annan person svarade att det tyvärr inte var så för dem, varpå en tredje person då undrade om man kanske inte varit konsekvent med ”nej” så barnet lärt sig att det funkar med skrik.He he he…Alltså jag kände exakt såhär när folk hade problem att lägga barnen när vi fått vårt första barn. Jag ville tipsa om rutiner och konsekvens. Så får man barnen att sova länge liksom. (Gu fatta hur många som hade velat smocka till mig i fejjan om jag sagt mina tankar högt)Sedan kom barn två. In your face sömnexpert-Louise!!!! Hälsade karma. Jahaaaaa barn är olika!? HUR ÄR DET MÖJLIGT?! Svarade jag.Jag är absolut inte bra på nej. Jag hamnar ofta i ”… eller är det så dåligt då? Kanske inte spelar så stor roll…” Läste att om man känner på sig att man inte klarar av att hålla fast vid sitt nej så är det bättre att säga ja direkt. Det är jag inte heller bra på. Att säga ja direkt. Jag börjar gärna med nej. Sedan några nej till. Och därefter säger jag ja. Följ mig för föräldrainspo?Fast med Nou säger jag typ ja till allt direkt. Hon har absolut inte knäckt koden att tjat lönar sig (än) men hon vet vad hon vill om man säger så. Och det vet hela kvarteret också. Och då kör jag hundra procent hellre med avledning eller lite omvägar (när det går).Detta har i alla fall gett mig världsmästare i tjat till barn, tackar så mycket, de kommer att gå långt pga mästerförhandlare… Så ni kan tacka mig för denna föräldrainspo sedan.Nu ska jag gå och säga ja till nåt jag egentligen skulle säga nej till! Vi hörs imorgon!
