Ikväll skulle jag fixa en jobbgrej men tog en annan dator för Mattias satt med min. Efter typ 1,5 timme kom jag på mig själv med att ha försökt lösa saker på en massa olika sätt istället för att bara säga: nej vet du, jag behöver datorn. Alla sätt jag kom på var: nej men just det, jag gör såhär! Då går det fort! Men det gjorde det inte. Allt gick långsamt och fel. Till slut fräste jag ur mig att jag behövde datorn och slängde ihop nåt lite för snabbt för jag ORKADE inte jobba mer. Så nu ligger jag här och är så iiiiirriterad på mig själv att jag inte bara snodde åt mig från start. Försöker vara irriterad på Mattias för att han inte förstod att jag misslyckades på andra datorn, men det går inte så bra... Försöker också vara irriterad på själva uppdraget för att det blev onödigt kort med tid, meeeeen det var ju inte det störiga EGENTLIGEN. Det var jag. Och min himla ”nej men jag kan anpassa mig och lösa saker innan någon ens bett mig eller räknat med det.” Åååå vad stööörigt att inte kunna lägga skulden på nån annan!!! Ett litet internt bråk med min man hade varit så mycket enklare. Där han inte är med såklart. Då vinner jag alltid. Eller jag får i alla fall bli svinarg utan att stå för det.
