När jag startade min egna podd - Soffhäng med Hejhejvardag - så var jag ... JÄTTERÄDD! Jag ogillar ordet ”blyg” för det låter som att man är ett barn, men det är iaf det jag blir i nya situationer. Och när jag är det så är det svårt att vara fyndig, eftersom nervositeten tar bort kreativiteten som krävs för att vara just fyndig. Och fyndig är ju lite grejen när man poddar. Jag har ju alltid varit såhär. Jag är tex rätt värdelös på anställningsintervjuer av denna anledning. Så hur gör man då? Ja. Jag har väl delvis accepterat att jag är så här, det tar faktiskt udden av det lite. Och sedan vet jag nu för tiden att det blir bättre vilket gör att det går snabbare över. Och samtidigt som jag lärt mig att acceptera det så försöker jag verkligen att inte gå IN i det. Att inte bejaka rädslan liksom. Utan påminna mig om att jag är kompetent, vuxen, rätt trevlig osv. Eftersom hjärnan kan sätta fart i andra riktningen när man blir nervös. Varför skriver jag nu detta?? Jo för att det som kommer ut och blir synligt för folk är ju ofta det som blev bra. Och JAG tror alltid att folk når saker ”lätt” för att de är proffs och/eller envisa, strävsamma, ambitiösa osv. Jag tänker inte på att de kan vara osäkra och svajiga. Tror liksom bara det är jag. Så jag tänkte att det kanske finns nån annan där ute som behövde höra att vi är flera som är svajiga och skraja. Nu har jag släppt tre poddavsnitt. Spelat in sex stycken av sju. Nu är det inte alls så nervöst längre! Men det känns nästan overkligt när jag får kommentarer som dessa: Och på senaste avsnittet: Bekräftelsebehovet är väl aldrig så stort som när man kastar sig ut i nåt nytt... Avsnitt 3 är med Anitha Clemence och Ann Söderlund. Det är skrattigt och allvarligt. Mycket ärligt snack om att börja om efter separation. Hoppas ni vill lyssna! Här kommer länkar: SPOTIFY PODCASTER ACAST Vilken gäst skulle ni vilja höra i säsong 2?
