Kollar ni på Bonusfamiljen? I tredje avsnittet beklagar sig den ena terapeuten till den andra för att hon aldrig ger honom beröm. Senast var midsommar 14 år sedan, då hon sa att han var bra på att koka potatis. ”Ja du var väl det då”, svarar hon. Hahahah jätteroligt ju! Ja inte för honom dock. Man vill ju gärna ha lite pepp något oftare än var fjortonde år… Den här veckan har jag med flera olika personer hamnat i samtal om just det här med beröm. Ett av samtalen hade jag med en kompis som läser en bok som heter Barn som bråkar (måste läsa den känner jag). Hon berättade att man i boken sa att barn upp till en viss ålder inte lär sig alls av kritik. Det är beröm som gäller. Men att man efter en viss ålder lär sig av båda. Typ så. Som vuxen kan det vara lätt att tro att kritik ska leda framåt, eftersom det är så det går till oftast. På jobbet pratade jag med en kollega om det här med att bli föräldrar. Hur det förändrar relationen och hur det stundvis kan vara rejält påfrestande. En grej som chockade mig var att jag blev så irriterad på Mattias. Jag är (var?) inte en särskilt irriterad person. Antingen slår jag bort det och tänker att det inte är något att irritera sig på. Eller ibland, när det inte funkar, så blir det sådär att det dras igång något och sedan blåser det över fort. Men nu var jag plötsligt ständigt arg och sur och irriterad, på någon som jag älskar dessutom. Det är rätt jobbigt, på många plan. Och när Mattias, som var minst lika irriterad tillbaka, inte sänkte garden eller ansträngde sig för att vi skulle bli sams (om vi nu ens var osams? Beror nog på vem man frågar) så höll jag envist fast vid mitt sura humör, jag tänkte minsann inte möta någon som inte verkade vilja möta tillbaka! Gödde gärna irritationen också genom att i huvudet gå igenom irritationsmoment flera gånger. Det är såklart inte särskilt sunt. Det tar en massa energi och det blir liksom inte så mysigt, om man säger så. Men stress, sömnbrist och en ny livssituation är liksom lite utmanande periodvis. Att i detta läge vara känslig för kritik är inte heller toppen. Jag kände stundvis att jag gjorde SÅ mycket och det enda jag fick tillbaka var kritik för det jag inte hade gjort. Jag försökte någon gång i denna veva införa att man skulle säga 10 positiva saker innan man fick lägga fram EN negativ. Mattias skojade (”skojade”) då om att det ju inte vara möjligt, TIO SAKER?! Jag skrattade. Inte. Såhär i efterhand fnissar jag åt det dock. Det var ju ett roligt ”skämt”, fast helt fel situation… Hur som helst. Jag tycker fortfarande att det är en bra idé, inte skämtet, utan de där tio bra sakerna för en dålig. Det är som att allt som är bra bara ÄR, och inte behöver uppmärksammas. Det är ju det som inte är så bra som måste belysas, eftersom det där är något som kräver förändring. Jo visst. Men en förändring kräver energi. Och kritik ger sällan energi. Min kollega hade läst något just på det här, beröm vs kritik på hemmaplan. Hur mycket mer effektivt det var med beröm. Det funkar alltså med vuxna precis som med barn. Jag är verkligen som ett barn i det där läget. Pusha mig lite, ge mig ett uppmuntrande ord och jag kan köra på flera timmar till! Va? Tycker du att jag är BRA på att vika tvätt? Jag men då tar jag nästa omgång också! Kolla! Så himla bra jag är!!! Men kritisera mig och all lust försvinner. Vik din egen jävla tvätt om tshirtarna var så otrooooligt felaktigt vikta! Så kanske alla är? Eller är det många som peppas av kritik? Jag tycker det är sååå skämmigt att få feedback om jag gjort något lite halvbra till exempel på jobbet. Hemma blir jag arg, på jobbet blir jag skämmig. Efter skämset/ilskan landar det (om jag förstått kritiken) och jag kan ladda om, göra om, göra bättre och utvecklas. Så jag vet ju att kritik/feedback är bra också. Jag menar inte att man ska gå runt och bara gulla med varandra hela dagarna. MEN jag tror att det alltid går att peppa mera, heja på, berömma och ta hand om varandra. Det är så lätt att glömma bort allt det där som fungerar! Som att man tror att det fungerar per automatik. Så är det givetvis inte. Det fungerar för att någon FÅR det att fungera! Jag glömmer det själv. Och påminner mig! Det går ju att säga ”tack vad snällt” eller ”å vad bra” när någon handlat, även om man själv skrubbat toaletten under tiden. Då är det ju också ett ypperligt tillfälle att säga ”tack detsamma, bra skrubbat!” eller något annat lika superromantiskt. Så om man inte tycker att beröm är något som bör ske var fjortonde år, ös på! Det finns faktiskt INGEN anledning att snåla! Denna illustration gjorde jag också till Vänliga Veckan, på temat att vara vänlig mot någon hemma.
