Så avgör du någons föräldraskap på 15 sekunder

Jag tror att det är bra att fundera över sitt mobilanvändande. Tänka på det. Är det okej? Tar det för mycket tid? Finns det tillfällen jag borde lägga ner telefonen helt? Och så vidare. Ja jag tror det är bra. För det är lätt att fastna lite för ofta och lite för länge. Tycker jag!

Jag märker direkt om jag börjat hänga med telefonen lite för länge. När jag är med barnen försöker jag undvika telefon helt och hållet, för är det något som är irriterande så är det när man försöker skriva upp viktigheter/svara på sms/kolla ett mail och man får göra det 30 sekunder i taget. Kan jag så låter jag bli tills barnen somnat. Ibland går det inte pga måsten, ibland går det inte för jag har ett insta-sug, eller ett "googla på trädgårdbilder"-sug ... Ja, då är det dags för mig att ta mig funderaren.

Men det finns tillfällen med barnen då jag verkligen aktivt väljer telefonen. Ett exempel är lekpark. Jag vill dö tråkdöden när jag befinner mig i en lekpark. Det är så frrrrrruktansvärt tråkigt. Det har inte barnen insett än. Nej de tycker liksom att det är kul!!?? När vi går dit leker barnen som galningar och jag leker med min telefon. Wordfeudar ikapp, svarar på ett mejl, planerar illustrationer. Kanske ringer jag till och med någon. Jo jag kikar upp med jämna mellanrum för att se att barnen inte klättrat upp på något tak eller fått för sig att äta hundbajs.

När någon ser mig i dessa lägen så kan de tänka att jag är en "sådan där förälder som bryr sig mer som sin telefon än om sina barn". Det finns ju sådana föräldrar, det har man ju hört. Och sett! I typ lekparker. En sådan förälder som skulle ha jäääkligt svårt att välja om nån gangster rusade fram och vrålade "barnet eller telefonen!!?". Så många sådana föräldrar finns det.

Men då ÄR det tur att det finns en hel massa personer som kan se till att de här hemskingarna till föräldrar får sig en tankeställare då och då. Som damen som passerade mig på leklandet häromdagen. Som äcklat tittade på min mobil, sedan på mig och sedan på mobilen igen, medan hon passerade mig. När hon gått förbi och vridit huvudet för att fortsätta sitt "du är avskum"-stirrande på mig skrattade hon till, ett fnys-skratt. Ja, jag var skrattretande värdelös.

Stod mina barn och slet i mina ben och bad om att få känna sig älskade. Nej. Lekte de kast med liten, sylvass kniv? Nope, varken sylvass eller halvslö! Ropade de "mamma maaaammmaaaaa!" medan de långsamt sögs in i ett parallellt universum? Nej inte det heller!

De stod på varsin studsmatta, inhängnade, singelstudsande och hade ...trumvirvel... roligt! Jag hade fotat dem och de hade visat mig tricks. Efter en stund tröttnade jag och ställde mig en bit bort och betade av ett jobbmejl och några sms. Fy satan vad dåligt!!!! Jag är en dålig, dååååålig mamma!!!! Det såg ju damen. På de där 15 sekunderna vi hade att lära känna varandra. Sånt ser man ju direkt. Om en morsa är helt värdelös. Och älskar sin mobil mest i världen. Mer än barnen.

Jag undrar stilla om damen även gav sin äcklade blick till den där andra äldre damen. Hon som var på lekland med barnbarnen men istället för att åka radiobil med dem satt i soffan och läste en bok. En bok?! Vad fan! Dagens mor- och farföräldrar älskar böcker mer än sina barnbarn!! Så sjukt.

Jag. För många gånger. #mobillover