Det var ändå rätt längesedan det var en totalt kaosartad hämtning. Det får man väl säga. Eller nja, sist vi provade det här med att cykla hem var det ju så. Så kanske borde jag haft föraningar. Eftersom vi skulle cykla hem. Jag kan säga såhär. Den började med bajs i buske och slutade med brandvarnare. Det är den korta versionen. Den längre innefattar även: Vägran att vilja gå från skolan (så bra vägran ändå – egentligen!). Vält cykel och tappat humör (full förståelse). Sedan totalstopp på vägen (inte så mkt förståelse). Totalstoppets anledning ges: rot. Här sker ett påpekande av att den rot som stoppat hela hemfärden är mycket mindre än andra rötter och trottoarkant som cyklats över. Detta var inte okej! (Mkt svårt med förståelsen nu, jag tror jag passerade nån gräns vid ordet "trottoarkant") Här tar vi inte guldmedalj i 100 meter. Men vi skulle ha kommit på kanske topp 10 om vi var med i sengångar-VM! Det tror jag. Eller topp 20 i alla fall. Paus för att klappa katt. Humöret kanske blir lite bättre? Tills cykel välter. Cykel nummer två. Inte ok. Ett barn har tröttnat på att hänga med sengångarlaget och joinar ett snabbare lag (en-mans-lag med spurttema). En person känner sig splittrad mellan sengångarlaget och spurtlaget. Den splittrade känslan yttrar sig i väsande och eventuellt en högre stämma än tidigare. Detta ger fontäneffekt i båda lagen. Sengångarlaget ger upp sin cykel som monteras på tvären över mammans cykel medan sengångaren intar pakethållarplats. Fontäneffekten kommer liksom stötvis, allt beroende på hur mamman lyckas (miss-)sköta sitt tonläge. På spurtlaget är fontäneffekten konstant. Efter en synnerligen avancerad promenad med kanske några svordomar vid trottoarkanten som inte gick att åka upp på pga för många cyklar och barn på för liten yta så anländer denna harmoniska trio till hemmet. Där fortsätter myset med lite illvrål och i ett ögonblick av ansträngning för att få fontäneffekten att avta undrar jag för första gången någonsin om de där livstilsbloggarna med glittrig tillvaro och rena kläder någonsin kan ha haft det såhär. Jag kommer fram till ”troligtvis aldrig” där mitt svar alltid annars brukar vara ”ALLA har det såhär ibland”. För det känns som en total omöjlighet att lägga upp ett fluffigt inlägg med nötströsslad mat, matchande outfit och borstat hår om man NÅGONSIN haft en sådan här eftermiddag. Sedan lugnar sig saker ganska ordentligt. Något bränns i ugnen och brandvarnaren sätter igång. Vilket leder till att alla brandvarnare sätter igång. Vilket leder till panikskrik och ett utslitet batteri. Men sedan blir det bra. Mat i magen. Ipads i osund mängd. Och glass till efterrätt. Eftersom jag inte tog någon bild av vår mysiga hämtning (tanken slog mig att jag skulle be ett av barnen fotografera när jag gick med två cyklar och ett barn men jag misstänkte att det inte skulle tas väl emot) så avslutar jag istället med en bild som illustrerar den här dagens morgon istället:
