I söndags började Märta och Maja med nån lek med legot som verkade vara förtrollande. De var okontaktbara och lekte och lekte. Det fortsatte på måndagsmorgonen, måndagskvällen, tisdagen och så vidare. (Fast typ 27 TIMMAR!!!) På onsdagen vid hämtning kom det upp att Märta och Maja skulle vara de enda hos dagmamman. I och med att jag inte har en deadline flåsande i nacken (krävs liksom lite eld för att sätta igång jobbmotorn ordentligt för mig) så tänkte jag att de kunde vara hemma lika gärna. Maja hade önskat åka till badhuset och sådant gör jag hellre andra tider än helgen om det går. Dessutom kunde jag säkert jobba lite smått eftersom de var inne i den magiska lekbubblan. Ja ni hajar ju såklart att de torsdag morgon slog hål på bubblan och började bråka istället. De hittar nog bubblan igen, tänkte jag hoppfullt. Man kan väl säga att ... nej det gjorde de inte. Istället för lekbubbla så uppstod på fredagsmorgonen en tjatbubbla. Ska vi åka snart? En fråga som ställdes enbart fyratusentrehundrafyrtiotvå gånger. Ja jag ska äta frukost först bara. Ja jag ska fortfarande ta en tugga och äta upp först. Ja men jag ska ta min andra tugga och sedan äta upp allt annat först. Ja jag ska först ta min tredje tugga ... och så vidare. Väl på badhuset var det toppen! Vi var nästan själva i barnpoolen och hade vattenrutschbanan för oss själva nästan hela tiden. Vi åkte den därför sjuhundratrettioåtta gånger. Varav åtta var ”ABSOLUT SISTA ÅKET!”. Sedan mutade jag med glass och livet fortsatte i rosa. Vi lyckades hålla de pastelliga nyanserna genom matbutik och mcdonalds-lunch (nåväl några små utbrott i affären pga taskig morsa som ej tillåter kundvagnsrejs samt säger nej till hjärtformad choklad - hur kall kan en mamma vara?!). Det var när vi kom hem och jag föreställde mig i någon enfaldig überoptimism att lekbubbla skulle uppstå, eftersom jag hade ett behov av lite andrum och öronvila. Men till dessa behov togs ingen hänsyn (överraskande ändå). Det var slagsmål och kast med blåbär, chips (två "låt mig bara andas EN minut"-mutor) och vatten. Det var också skrikbrottning som började med skratt och slutade med ... ja tårar såklart. Obs ej glädjetårar. Jag tog tre djupa andetag och använde det nyvunna syret till att föreslå lite olika aktiviteter varav en var att gå ut till lekpark. JAAAA skrek 50% av barnen, NEEEEEJ skrek 50% av barnen. Knepigt läge. Antingen går vi emot hälften av barnaskaran eller så försöker vi hitta aktivitet där rösterna väger mer åt samma håll. Ja smart, det provar vi! Klistra med klisterböckerna? NEEEEEJ skrek 50% av barnen, JAAAAA skrek 50% av barnen. Jag upplevde det inte som att läget hade förbättrats nu när båda halvor var bombsäkra på vad de ville göra och det ej var samma sak. Till slut kom den extremt smarta mamman på att dela upp tiden. 20 minuter klisterböcker först, sedan ut i park. Förslaget antogs efter en stunds tvekan. Frågan om tjugo minuter hade gått dök bara upp ett fåtal gånger och till slut var det dags att gå ut. Detta var alltså en önskan från åtminstone 50% av barnen och ändå slutade det med en avgrundsvrålande mamma i hallen. Hur är det möjligt?? Fyrahundra år senare mötte vi frisk luft och solnedgång. Och nu har en liten lekbubbla infunnit sig och mamman har kunnat sitta på en bänk i lekparken och skriva ner dessa rader. Fingrarna är visserligen inklädda i frost och högra lillfingret håller på att lossna, men ändå. Lekbubbla. Vilken grej! Den som tänker att det var en förskräcklig morsa som sitter MED MOBIL I LEKPARK!!!!! kan lugna sig. Precis före ankomst till lekpark lät barnen meddela att mamma är osynlig. Praktiskt!
