Jag fick flera kommentarer om att blogga om projektledarrollen. Jag tycker det är svårt, eftersom det lätt blir onyanserat. Och när man försöker nyansera så låter det som dåliga ursäkter. Som att man försvarar eller höjer de mest simpla saker till något superstort. Ni vet, snubbarna som ba: "ja men jag tar ju hand om bilen." Man ba: mm däckbyte två gånger per år är verkligen att likställa med avslutningar, kompisdejter, sjukanmälningar, matsäck, gymnastikkläder, studiedagar, temadagar osv osv osv... Men också "min man är så duktig som hjälper till"-tänket. Man ba: hjälper till...? Samtidigt vill jag inte att det ska verka som att min man inte gör nåt. För det gör han. Men det är ändå ett viktigt ämne att prata om. Och även om intentionerna är goda så halkar man förvånansvärt lätt in i roller ... Hur som helst. En sak som jag tycker att man sällan pratar om är det mentala i det hela. Allt det andra, det runt omkring. Jag tänkte på det extra mycket idag, eftersom jag hade glömt matsäck. Jag hade glömt hela utflykten. Jag hade inte glömt att styra upp kring Majas dagmamme-frukost, present till dagmamman, fixande så att Märta också kunde vara med i sista stund, logistiken kring ändrad rutin den morgonen, packa regnkläder till båda barnen och extrakläder till Maja pga skulle vara hos annan dagmamma. Men jag hade glömt att Märta skulle på heldagsutflykt. Det är ju inte så konstigt. Man glömmer, sådant händer. Men det är så jäkla jobbigt att det känns som att JAG missat det. När det är VI – jag och barnens pappa – som missat det. Att det är jag som står i dörren till skolan och möter barn i västar och med ryggsäck. Att det är JAG som stelt får erkänna att vi missat matsäcken, att det är lite rörigt. Att det är JAG som blir påmind av ett annat (extremt gulligt ändå) barn att förra gången hade Märta inte heller matsäck. Hashtag svett. Jag är inte förvånad att jag missat. Det är alltid mycket och speciellt nu i avslutningstider och jag har inte fått till rutin att kolla klass-appen så som jag borde. Jag har också sagt till Mattias att börja kolla den, för jag missar saker. Men det har han inte heller gjort. Så vi är två. Vi är två som missar, vi är två som slarvar att kolla appen, men ändå känns det som att det är jag. För jag är den som står där och tycker det är pinsamt och jobbigt. Märta var chill. Hon verkade inte tycka att det var jobbigt. Klasskamraterna var också chill: du kan få en morot av mig, du kan få kaka av mig, vatten av mig, jag har med extra osv. En av fritidspedagogerna tog med Märta till matsalen för att styra upp något. Allt löste sig. Men jag kände ändå för att gråta. Tänkte att jag ska FASEN inte gråta för en missad matsäck!! HERREGUD så som jag fixar och styr! Det vore ett hån mot mig själv att gråta över det. Som att jag misslyckats på nåt sätt. Jag vägrar! Sedan körde jag en snorig Maja till tillfällig dagmamma och undrade om hon var pigg nog idag. Borde hon vara hemma? Tänkte på allt jobb, all logistik, på snoret, på det hackiga jobbet som blir om hon är hemma, på hur pigg hon var igår då hon var hemma, på hur pigg hon varit hela morgonen, på att hon inte hade feber, på att hon kanske ändå skulle må bra av att vara hemma, fast kanske ändå mycket roligare att vara med kompisar... och igen svor jag över att JAG ska fatta beslutet. IGEN. Sur och ledsen skickade jag sms om att vi måste ha koll på skolgrejer båda två, jag missar saker och tycker det är svinjobbigt! Och det togs emot som en självklarthet, inga ifrånskyllanden – skönt mitt i all irritation. Jag gör inte alltid allt. Jag har områden som jag släppt helt och inte har minsta koll på. Jag är inte ensam i allt som rör hem, barn och det där andra man räknar in hela tiden. Men på vissa områden och lite för ofta är jag det. Och det är inte att packa den där matsäcken, gå på avslutningsfrukosten eller temadagen som är jobbigt. Det är besluten. Det är logistiken. Det är planerandet och funderandet. Det är det mentala, att hålla i trådarna och stå som ansvarig när jag tappar en. DET är det jobbigaste. Denna bild gjorde jag efter att ha läst resultat av en undersökning som visade att mäns stressnivå sjunker när de kommer hem medan kvinnors stiger. Svart på vitt ba.
