Under gårdagens inlägg kom det en del kommentarer om att INTE se fram emot semester och om att det känns skamligt eftersom det borde vara det man längtar efter. Typ.Alltså det är så mycket i det här. Och jag är så trött så jag sorterar inte utan skriver bara av mig. Hoppas det kommer ut nåt som går att läsa... Jag tänker på dagens samhälle som förväntar sig ett helt orimligt tempo och total tillgänglighet – hur lång tid får det gå innan man svarar på ett sms? Jämför med säg... 15 år tillbaka. Eller 25 år. Hur var det då när man skulle kommunicera med folk? Tempot. Jämför. Hur många pågående konversationer har du i din telefon just nu? Jag tänker på sociala medier. På bilden av en själv man målar upp. På bilden man får av andra. Andra som njuter av dagar i solen. Av dagar tillsammans. Av varandra. Familjer som gör saker ihop. Med vänner. Äventyr. Barn som slumrar i skuggan. Någon som LÄSER EN BOK!? Och par som är kära och samspelta och allt ba frodas och är så otroligt härligt.Jag tänker på det dåliga samvetet. När man inte orkar vara rolig. Eller orkar hitta på något. Eller orkar styra upp något. När man inte ens pallar gå ner till lekparken för det är det tråååååkigaste som finns. Så scrollar man insta och då är folk ute och paddlar kajak med hela familjen och sover i nåt vindskydd och är så jäkla mysiga! Var är myggen? Var är det konstanta gnället? Var är fräsandet om saker som inte packades med?Jag tänker på att vi nog på många sätt är rätt ensamma i dagens samhälle. Vi sköter oss själva, ber inte om hjälp och ger kanske inte så mycket hjälp heller. Man vill inte vara till besvär och man sköter sitt. Planerar och pusslar för att alla ska vara nöjda. Eller i alla fall inte missnöjda. Och då och då kollar man in sina tusentals vänner på instagram och tycker att man är den enda som inte får till det. Det blir liksom skevt. Man VET väl det någonstans, men ändå.Vad jag egentligen vill säga är att man får känna en himla massa. Man får vara trött, man får vara less, man kan vara less OCH glad. Man kan tycka att semester är superhärligt OCH jättejobbigt. Jag är precis där nu. Jag är helt slut efter hela dagar – från 06 (eller 05) till 23 med pusslande och planerande, matlagande och ärenden, två tusen grader varmt och bad och jaga barn på strand och sitta ner i 10 minuter och sedan röja kök och sedan plocka fram kritor och sedan torka bort färg från väggarna och därefter bada barn och tjata om tandborstning och vädra ut och hitta rätt kudde och ... så vidare. Jag har idag ungefär trettio gånger tänkt att det OMÖJLIGT kan vara tisdag – jag har kontrollkollat telefonen flera gånger – för vi måste ju varit lediga minst en vecka, men nej det är alltså två dagar. Det är inte för att det är trist eller segt (hahah segt?!) utan för att det är MYCKET. Mycket att göra, mycket som händer, mycket att plocka, mycket att planera, mycket kärlek, mycket skratt, mycket galna situationer, mycket bus, mycket mys. Det är väldigt, väldigt lite vila. Så att man efter många månader av jobb inte kastar sig in i semestern med enbart lyckokänslor är kanske inte så underligt. Man VET att det kommer att vara ett tempo som är ... rätt slitigt. Och man kanske känner på sig att man inte kommer vara mysigast i världen hela tiden. Och KANSKE tänker man på instaflödet och att man BORDE vara bättre, när man faktiskt kanske är absolut så bra som det går just då. Försök att vara snäll mot dig själv. Låt alla känslor vara tillåtna. Att ha en rutten kväll betyder inte att hela dagen varit dålig. Att ha en trist timme med tjat och bråk betyder inte att stunden med blöta sandiga kex i skuggan inte var mysig. Att ha en pissig dag betyder inte att hela veckan är kass. Vi ÄR inte några få minuter-personer, vi är hela tiden-personer. Vi är inte väl utvalda delar, vi är alla delar. Och det är ju liksom rätt fint, för det är ju det som är livet. Min allra första bild om semester, heheh...