Alltså är det något jag vill lyfta så är det PMS! Det är faktiskt väldigt mycket jag vill säga kring PMS. Det är något jag skojar väldigt mycket om, men det är också blodigt (höhö) allvar. Å ena sidan. Svår PMS och PMDS, vilket litet (eller stort) helvete det är! Relationer som knakar och kanske till och med går sönder, känsla av total hopplöshet och så det stora svarta ångesthålet... Där jag kan känna att det är så otroligt viktigt att vi pratar om detta! Att man kan förstå att det är just PMS det handlar om. Att man kan få medicin, eller åtminstone en förklaring till att man vill skiljas en period i månaden. Bara vetskapen kan göra att det är lättare att sig igenom den tuffaste biten. En del av mig kan känna en tacksamhet till PMS. Den som kanske kan räknas till den lindrigare sorten. Men som ändå är så pass stark att den jagar bort duktiga flickan. Den som får mig att se saker och inte bara gilla läget. Den öppnar upp ögon som knipits ihop för att inte vara till besvär. Den som skiter i rädslan att inte vara korrekt utan klampar på. Den som ba: NEJ NU RÄCKER DET!! Den PMSen, den tackar jag och hyllar jag. Innan jag bryter ihop och gråter en stund i mitt lilla gråa moln... Inte en enda duktig flicka i sikte!
