Idag uppstod för ovanlighetens skull lite problem vid... *trumvirvel* ...påklädningen!! Märta och Maja ville ha samma mössa. Jag hade av bara farten gett dem varsin och tydligen hade Märta tänkt sig saken annorlunda och nu var hon förkrossad. Hoooon skulle ju ha den!! Maja körde sitt vanliga "näpp". Varför bryta en sådan trevlig vana liksom? Jag försökte medla, vända och vrida. Jag bad snällt, blev arg, mutade och hotade - hela paketet från "mum of the year"-boken. Till slut hamnade jag i helt dödläge. Det har hänt en gång förut tror jag. Då handlade det om en lika livsviktig sak - ståbrädan. Dödläge innebär att alla mina idéer tar slut samtidigt som energin säger upp sig. Jag har ingen aning om hur jag ska göra nu. Iiingen aning. Förra gången lämnade jag två illvrålande barn i hallen och gick in i sovrummet och andades en stund. Med ena foten på väg mot sovrummet hittade jag ett milligram energi i botten av jackfickan och försökte en gång till: - Maja, kaaaan inte Märta få ha mössan idag då? - Näpp. - Men Märta ger ju dig saker som du vill ha jätteofta (vilket är sant)! - Okej! Sa Maja och gav Märta mössan, klev bort till den andra mössan som väntade snällt på golvet och drog på sig den. Satte sig sedan i vagnen. Redo att dra. Tystnad. Eh... Hände det där? Löste det sig?!? På riktigt? Ja. Kort därefter var vi på väg mot förskolan och alla var nöjda och glada. Jag hade visserligen arbetat upp en ballongig stressmage och en god portion ryggsvett, men livet kändes ändå så lätt. En trisslott på det kanske då. Här är mössan som orsakade ryggsvett. Lila. Allt ska vara lila. Lila är värt att starta krig över. Mössan är förresten sydd av en kompis till mig som håller på och planerar en klädkollektion för barn - så kul! Hon har för övrigt lovat nya mössor med fleecefoder nu när det blir kallt. Denna gång två likadana, och ja, såklart lila. Min mage tackar för den kloka idén...
