Kniven skriver så roligt om hur hon skrivit ett avskedsbrev till barnen och blivit så rörd av sig själv att hon gråter när hon läser det. Jag både skrattar och relaterar (och funderar stenhårt på hur hon skulle få brevet att komma fram? Smsa det precis i sista stund? Spara det på molnet och hoppas någon hittar det? Detta kommer jag grubbla länge på. Eller smsa henne och fråga.) Men iaf. På tal om att gråta åt sig själv så händer det så märkligt när jag sjunger med till vissa låtar. Ja men ni vet typ klassisk gråtlåt Goliat. Vi brukar spela den i bilen och sjunga med men jag måste alltid sluta sjunga på grund av att rösten blir tjock och ögonen tåras. Det ÄR inte för att jag sjunger så oerhört vackert, som ni annars säkert hade trott. Det är något annat. Men vad?? Jag gråter ju inte om jag INTE sjunger med?? Är det att man (nu blev det "man" istället för "jag" för jag låtsas att ni alla är precis lika pin som jag) lever sig in så mycket mer om man sjunger med? Pinigt är det i alla fall. Trots att ingen ser. Vilket också är märkligt. Men å andra sidan, hur många tv-program och klipp håller man inte på att dööööö av skam när man ser, trots att man har en skärm mellan? Varför skäms man åt andra? Ja nu blev det många avancerade funderingar här. Men allt jag vill är är att alla fyller kommentarsfältet med "jag gråter också åt min egen sång!". Tack på förhand!
