Efter tre dagar med feber kring 39 grader var vi alla i familjen ganska trötta på mors sjuklighet och när tempen på självaste påskaftons morgon visade 37,4 grader hördes jublet flera mil! Eh ja, det är i alla fall så jag minns det såhär flera timmar efteråt. Mor började göra planer på utflykter, påsktårtor och pyssel. Far planerade fönsterputs, garderobsrensning och skoputsande. Sedan fick barnet större versionen ta temp och det visade sig att hon tagit över 39-gradiga stafettpinnen. Mors planer grusades en del. Inte fars dock ... Och sedan bara rusade allt liksom på. Lite lätt okontrollerat kan man tycka i efterhand. Märta som var väldigt ynklig fick febernedsättande och växlade direkt till ”helt frisk”, vilket kändes lite sisso och vi jobbade på att hålla aktivitet lite lagom. Det skulle lekas, pysslas, kissas och bajsas, ätas och letas efter grejer, allt i sällskap av mamma. ”Mamma mamma mamma mammaaaaa MAMMAAAAA!!!!” Det lyftes ner, lyftes upp, bars hit och dit, det fredsmäklades och breddes smörgåsar. Mamman styrde upp lek hemma medan pappan panikinhandlade påskägg och fixade en äggletartråd genom lägenheten. Påskharen hade varit här! - ”Jag vill se påskharen” - ”Hon är rädd för människor, man kan inte se henne”- ”Men jag vill se henne!” - ”Vi hörde henne ju. Ingen får egentligen SE påskharen” - ”MEN JAG VILL SE HENNE!!” Trötta föräldrar orkar inte hitta på bra svar: ”Ja men det går inte.” - ”Jag vill se påskharen Jag vill se påskharen Jag vill se påskharen Jag vill se påskharen Jag vill se påskharen …” Här någonstans övervägde jag att säga att det FINNS ingen påskhare, det var PAPPA! men anade att det kunde vara en sådan där genväg som blir en senväg så jag lät bli. Men tempot fortsatte liksom i stil med påskäggsockerrus – det var pyssel som gjordes flera sekunder senare än tänkt, det var dörren i Pippi-huset som skulle vara stängd, nej öppen, nej stängd!! Det var önskan om meeeeer godis, och ett yttrande om att det nog faktiskt var nu som vi borde tvätta alla fönster. Och så där, mitt under garderobsrensningen i barnens rum fick mor nog. Och sprang gråtande in på sitt rum och la sig under täcket. Efter säkert 3,5 sekund i ensamhet klev barnet större version in, satte sig bredvid mammas huvud och sa: ”jag vill att du ska gå upp mamma” Ovanligt oberörd av mors tårar. Kanske är hon van nu mera? Eller så var det täcket som dolde dem väl. ”Jag kommer snart, jag vill bara vara ifred en liten stund, tack.” Jag vill att du ska gå upp jag vill att du ska gå upp jag vill att du ska gå upp jag vill att du ska gå upp jag vill att du ska gå upp” Ja ni hajar. Här kliver barn storlek mindre in i rummet. Kliver bort till andra sidan sängen, i höjd med mors huvud och trycker på play på den sångbok hon bär med sig. Ut strömmar instrumentalversionen av ”huuubidooo jag vill ju va som duuu-huuuu”. Väldans jazzig version. Till de tonerna fast med den nya texten ”huubidooo jag vill att du ska gå uuuu-huuupp” så slumrade mor en stund och fick den energiinjektion som behövdes. Redo för andra halvlek. Den gick rätt bra fram till någonstans kring vad ska vi äta till middag – vi har inte en enda vara hemma eftersom vi egentligen skulle ha varit iväg på trevligt påskfirade – vi måste äta helst för fem minuter sedan – vad FAN ska vi äta då-diskussionen kom igång. Den kombinerades med ”jag vill att du ska göra en lång fläta på mig mamma ... Nej inte så kort! LÅNG, ner hääääääär!!"- "Det går tyvärr inte hjärtat, men jag kan göra den lite sned såhär!" - ”ja braaa!” Puh! ”Jag vill se den!” - "Eh ok…" - "JAG VILL SE DEN!" - "Om jag håller spegeln såhär?" - ”Nej” - "Såhär?" - ”Neeej.” Och nu kom också bakgrundskören: ”Minna osså ha läta! Mammaaa lila tofsen mammaaaaaa josa tofsen … mammaaaamaaaa du sett lila tofsen?” - "Ser du flätan nu då!?" - ”Neeeej!” - ”Mamma du sett jooosa tofsen… lila tofsen…?" - "Men ser du flätan NU DÅ?!" - ”Neeej den syyyns inte!!” - "Mammaaaaa du sett lila tofsen? Josa tofsen? Mammaaa!?” – NEEEEEEEEEEEJ!!!!!! vrålar mor. #stoltögonblick – Men lugn! Du har ju inte ens svarat på hennes fråga, flikar far in. Skrev jag flikar in? Jag menar stöter in, alltså kniven i hjärtat. – JAG ORKAR INTE!! JAG ÄR FÖR TRÖTT!!! vrålar mor. Barnen bryr sig inte ens längre om mors utbrott. Känns både skönt och inte skönt. Flätar minigrisens hår med tårar istället för hårspray. Sedan är det kramarochförlåt-fest i köket. Från alla håll och kanter. Vi är alla trötta, konstaterar vi. Far ger sig iväg för att jaga mat. ”Är det ok?” - "Ja! Gå! Det är lugnt nu!" Barnen får lite mat. Mor tänker dricka lite te och skriva ett blogginlägg under tiden. Det får vara en sådan middag, tänker hon. Det behövs idag. Efter 10 sekunder har Maja vält glaset. Det händer visserligen varje middag, bara inte så tidigt vanligtvis. Efter ytterligare 1,5 minut vill Märta hellre ha smörgås. Det går bra. Så där, varsin smörgås. Nu te och lite blogginlägg. I en minut. Sedan får Maja lite panik i blick. ”Ska du kissa?” Mamma får panik i blick (ingen blöja). Tar barn under armen och springer in till badrum. Barn väääägrar toalett, potta och badkar (det sista var paniknödlösning). Märta protesterar högljutt bredvid ”Hon VILL inte mamma!!! Sluta!!!”. Jag slutar. Det får väl bli kiss på golvet då. Maja rusar iväg. Gömmer sig bakom vagnen. Det var inte kiss på gång. Om man säger så. När Mattias återvänder står jag i bananhållning över badkaret och sköljer byxor och på kö till duschen står en relativt nöjd nakenfis med två flätor – en med rosa snodd och en med lila snodd. Mellan badrum och kök springer en person med sned fläta och varvar ”jag vill ha varm choklad” med ”jag tycker inte att det luktar gott mammaaaa!!”. Läget är HELT under kontroll älskling! Det blev i alla fall inte mer gråt denna påskafton. Eller jo, när vi kollade på Home (sååå fin film), då snyftade mamman för tredje gången denna dag. Men på ett lite mer milt och kontrollerat sätt än tidigare. Och barn storlek mindre satt på ena knät, förtrollad av filmen, barn storlek större satt på andra knät och tyckte fortfarande att något luktade illa/att vi kanske borde spela lite spel/att vi skulle dansa som bofferna i filmen/att vi skulle gå och lägga oss. Det sista gjorde vi till slut. Efter att ha bytt två till bajsblöjor på Majsan. No more påskägg på ett tag känner jag. Ikväll längtar jag lite extra mycket tills att jag i natt ska få höra de där små tassande stegen i hallen. Älskade, intensivaste, finaste gosingar. Ska dåligtsamvetekrama dem som bara den! Helt stabil morsa.
