Ibland blir jag tokig på att barnen bara ska ha mer och mer. ”Kan jag få en till värld i Tocaboca?” Va?! Ni fick en i helgen?! ”Jag har inga kläder!!!” Eh ni har en full byrå!? ”Ja men inga snygga...” Jag blir den där emojin som sprutar rök ur näsan. Men så kommer världens gulligaste ögonblick. Som förra veckan när ett av barnen kom hem och höll händerna bakom ryggen. - GISSA VAD JAG HAR FÅTT IDAG?! Vi kunde inte gissa. Och hon drar fram händerna från bakom ryggen och viftar vilt med något samtidigt som hon glädjeskriker: - ETT EGET LÅNEKORT PÅ BIBLIOTEKET!!! Alltså... hur gulligt?! Jag tänker på det där ögonblicket ett par gånger om dagen och blir alldeles gråtig. Inte så mycket som motsats till det där bortskämda jag nämnde i början utan mer över hur somliga saker kan vara så stora. Sånt där som jag inte ens reflekterat över, som bara passerar. Vardagsgrejer. Så får man se de där vardagssakerna i guldram. Med skuttande glädje! Som här, när Märta och Maja fick smaka tuggummi för första gången. Eller lyckan i en sån där blåstork, eller vad det nu heter... Har ni några sådana där guldrams-minnen? När man påminns om det stora i det lilla liksom?
