Gårdagens irritation på mig själv fick mig verkligen att fundera. Det här med att kliva in och ta på mig saker utan att nån ens bett mig eller att undvika saker jag tror kan bli besvärliga för någon annan utan att riktigt veta... det är väl fint på ett sätt, men blir inte alltid så bra. Och viktigast av allt - lätt att fastna i! Risken är att man skapar mönster som inte är så jättebra för någon egentligen. Jag gick ju i KBT för bland annat detta beteende hösten 2018. Det var så himla nyttigt. Jag klev lätt in och tog på mig saker hemma för att mitt jobb är flexibelt och Mattias jobbade som en tok. Och det är ju bra att man kliver in när det behövs men när det blir standard att tex jag som då tar alla lämningar och hämtningar, då faller en så stor bit bort. Jag blir automatiskt den som får alla samtal till och från skolan, den som hamnar i “får jag leka med den eller den idag?”-diskussionerna, den som kollar extrakläder, får hem läxor för att inte tala om köra hela morgonrejset… Det är inte en hämtning eller lämning det handlar om. Det är så mycket mer! Men just när jag stod där och stålsatte mig för att jag – som jag fått i uppdrag av min terapeut – inte skulle kliva in och ta lämningen, så var det extremt svårt att se det där större perspektivet. Allt jag kunde se var en stressad man som skulle hinna förbi skola innan han skulle iväg till jobb och komma i tid till möte och så vidare. Medan jag hällde upp kaffe och skulle sätta mig direkt vid mitt skrivbord och jobba med mitt. Det var inte lätt att inte kliva in. Men när det blivit en vana istället så hade jag svårt att förstå hur det kunnat vara FYSISKT svårt till och med, att inte kliva in där och då. Men va? Det handlar om en lämning? Ibland är jag där, i det där beteendet igen. Kliver in och tar saker för jag tror att jag hjälper. Vilket jag gör. I stunden. Men i längden? Man kan kliva in för att underlätta en morgon, men gör man det hela tiden försvinner tid mellan partnern och barnen. Det är DET man måste tänka på. Påminna sig om. JAG måste påminna MIG om. Vid vab också. Jag kan ta på mig all VAB för jag har det så flex i mitt jobb. Men att vabba är en del av föräldraskapet. Man får förståelse för varandra om man växlar “uppgifter” och man har tillfällen och möten med sina barn när man vabbar som man inte skulle ha fått annars. Om det så är att hålla håret när någon kräks eller att stimulera ett otroligt piggt barn som måste vara hemma en feberfri dag. Vad jag lärde mig i terapin som jag tenderar att glömma är att hjärnan tänker kortsiktigt. Den ser situationen – en stressad person på morgonen – och vad jag kan göra – kliva in och rädda den stressade och därmed belönas med att ha varit snäll. Den ser inte det långsiktiga – avstå från att kliva in och dela på just det ansvaret med både det jobbiga och vinsten av att ha varit där. Så när saker är lugnare – tänk hela vägen, vad är EGENTLIGEN det bästa? Och påminn hjärnan om det, när du vill kliva in och vara “duktig flicka”. Ibland är det allra bästa att bara backa lite. För alla inblandade. Även om ingen av dem fattar det just där och då. TILLÄGG! Måste efter en kommentar bara poängtera att mitt inlägg på intet sätt tycker att det är mamman som ska ansvara för att pappan får den där kvantitetstiden med barnen som är så viktig. Att kvinnor ska ”släppa in” män som plötsligt är oförmögna att ta ansvar på grund av att kvinnan står i vägen är enligt mig skitsnack och dåliga ursäkter (bloggat om detta många ggr, bland annat här). Anledningen att jag tar upp den delen är att för mig som vill kliva in och rädda det som kan bli jobbigt är det bra att påminnas om att ”det jobbiga” är en del av nåt större och nåt som är viktigt. För att ge mig själv ytterligare en anledning att inte kliva in överallt! För allas skull.
