Flera av mina kanske inte helt bra sidor sammanfattade. Var så goda. Igår. Jag ba: yes jag ska lägga det snabbsomnande barnet, jag kommer kunna ta en promenad med en kompis! Skickar ett sms och skriver en extremt positiv tid att ses. Man skulle kunna kalla den orimlig. Men jag tänker att det löser jag. Vi lägger oss bara 10 min tidigare än vanligt. Kvällen närmar sig. Jag börjar planera för att klämma in så mkt som möjligt på så kort tid som möjligt. Tex hämta paket mellan läggningarna som jag skrev om igår. Hann ju med på Nutella-mackor också. Vilket snodde lite tid från läggningen som skulle påbörjats tidigt. Efter liiiiite hetsande ligger vi i sängen. Läser kortare än vanligt, släcker snabbare än vanligt. Jag blir stressad. Borde smsa att jag blir en kvart sen redan nu så jag kan slappna av. Men nej jag har stängt av internet ifall Mattias behöver Spotify för läggning av andra barnet. Vågar inte sätta igång det och riskera strul på flera håll. Jag hinner nog till den tid vi sagt. Och tror det eller ej, barnet somnar!!! Jag är i chock! Jag menar, det blir ju ALDRIG så när man planerat att de ska somna fort. Smsar att NU SOVER HON, ska bara ta på en tröja så kommer jag. Bara 4 minuter sen!! Tar trappan i tre steg, på väg ner igen möter jag ...barnet. Som vaknat eftersom mor stack så fort. Vad innebär detta? Jo att barnet fått en powernap och är pigg. Vill gärna prata lite. Jag smsar kompis att det blivit problem. Men jag tror det kan gå fort att lösa. Det verkade så en stund. Men sedan slår barnet upp ögonen och stänger dem inte på 45 minuter. Skickar till slut ett sms att det skiter sig det här. Får svar att det precis hänt samma där hemma. Jag VET att jag inte ska vara för optimistisk när det kommer till tid och häng. Men jag struntar i det när jag VILL något och dessutom inte vill vara krånglig. Jag ville inte att det skulle bli FÖR sent för jag ville gå och lägga mig innan Mattias somnade just den kvällen. Jag ville inte komma ut för sent eftersom jag ville att min kompis skulle slippa gå och vänta på mig. Jag liksom sätter orimliga mål på en kväll. Nu är detta barn inte så känsligt, hon verkade inte direkt upprörd över min stress och kanske lite tydliga irritation vid omtaget. Men såklart känner jag mig dum efteråt att hon hamnat i kläm. Så ligger jag där och känner mig dålig. Som planerat så dåligt. Inte fick till promenad. Var irriterad. Fick en dålig läggning. Och till sist kom i säng efter att Mattias hade somnat. Blir så trött på mig själv ibland. De gånger jag sätter generöst med tid, överdriver, blir det oftast jättebra. Varför kan jag inte bara göra det? Det är ju helt ärligt inte så att andra bryr sig! Som när jag bilar till min farmor och alltid säger en halvtimme TIDIGARE än jag egentligen tror vi kommer fram, för att det låter bättre?! Sedan är jag svinstressad hela resan. Inte skulle hon bry sig om jag sa 12 istället för 11.30??! Men nej, jag säger ändå 11.30 och mår dåligt att vi kommer bli sena. SÅ ORIMLIG SIDA?! WHYYYY!? Och nej det är inte så att den äter upp mig och jag inte står ut med det. Men det är störigt. Och jag borde terapia mig ur det. Jag tror det är kombinationen av tidsoptimist och att vara till lags/omtyckt som blir rätt dålig... Nu kan ni väl berätta om en sådan här icke livsavgörande störig sida som ni har?
