Jamen jag har ju skrivit om det här med hur byte av förskola, flytt, nytt område, nya rutiner, hur det skapar oro hos åtminstone ett av barnen OCH hos mig. Det i kombination med stress har gjort att jag hållit mig hemma så mycket som möjligt. Ja och så anledningen att det är gött att va hemma i nytt hus förstås. MEN jag märker att jag undviker att göra saker som inte inkluderar barnen. Jag har ofta lite svårt för det annars också, och ibland inte svårt alls. Men när jag är orolig, och/eller barnen är oroliga är det svinsvårt! När barnen var små och vi skulle ha barnvakt för någon gång skull så tänkte jag att det skulle vara så njutigt, men dagarna innan hade jag SÅN ångest. Efter ett tag kom jag på att jag skulle se det som träning. Vi måste träna på att bara borta från barnen. Det är rätt skönt att tänka så. Jag "börjar om" lite nu, och tänker på samma sätt. Ikväll har jag varit borta. Jag har under dagen haft minst tio infall att ställa in. Sköljts över av kontrollbehov som inte mättas. Dåligt samvete som bubblar upp. Saknad och oro. Men också längtan efter att INTE ha all kontroll. Att få sitta ner och prata om annat. Inte laga mat, inte lägga, inte tjata om tandborstning. Imorgon ska jag göra allt det igen. Och i natt ska jag vakna av steg i hallen och någon som kryper ner bredvid. Det är lugnt. Jag klarar det här. Det går bra. (Och ja, jag känner såhär trots att barnen är hemma med sin pappa, fast inte lika starkt, eftersom det handlar om MIG inte om barnen...) Ikväll hängde jag med den här sköna bönan: Kul för mig. Mindre kul för henne. Eftersom jag såg ett hårstrå på hennes haka och ba: jag drar bort det! Och sedan får veta att det är hennes snuttefilt. Hennes tänkar-strå. Men så går det när man hänger med någon som är helt inställd på att tjejer minsann inte ska ha skägg, nej de ska inte ens ha ETT ENDA LITET skäggstrå. Förlåt Knivis, jag skyller allt på patriarkatet och håller tummar för att ett nytt, lika mysigt och ännu beständigare strå växer ut illa kvickt.
