Jag är ju ganska rädd av mig. Orolig. Nojig. När det kommer till barnen är jag livrädd, om jag tänker efter. Så jag gör inte det. Tänker efter alltså. Grejen är den att Mattias har tagit rollen som den orolige så därför tuffar jag till mig. Vi kan inte vara två superskraja päron. Exempel på konversation från i höstas: Mattias: – Barnen ville klättra på BERGET idag när vi gick hem från förskolan!! De sa att de BRUKADE göra det! (förebrående tonfall) Louise: – Jaa... (får en anklagande blick). Alltså. De MÅSTE få prova sånt också ("berget" är typ en stor sten och jag håller i handen nästan hela tiden). De kommer klättra på allt möjligt snart och då är det bättre om de inte är helt nybörjare. Mattias: – Mmm (inte fullt övertygad). Men då får de göra med dig i så fall... Louise: – Såklart! säger jag tufft. För jag är så tuff! --- Så ibland vill jag liksom visa Mattias att det är lugnt, att de kan mer än man tror, att man kan ta ut svängarna lite. Vara lite cool förälder. Som igår. Maja hjälpte mig att laga mat. Jag tycker det är rätt så (jätte!) läskigt att ha dem nära en varm spis, men samtidigt är det ju kul när de vill vara med och hjälpa till. Så jag sa typ varannan minut att "spisen är varm", "var försiktig", "akta dig" (typiskt tecken på soft förälder) Maja rörde försiktigt i grytan. Hade i tomatpuré och salt. Nöjd! Mattias kommer hem. Han säger inget men jag är såklart helt säker på att han undrar om jag verkligen har koll och om detta verkligen är lämpligt. Så jag är EXTRA soft à la "så-här-gör-vi-alltid"-stilen. Ba: "Maja, hackar du löken och öppnar konservburken då? Tar du fram morteln, yxan och mandolinen också är du snäll?" Sedan ska vi ha i bönor, sköljda = vattendroppar kvar. Vatten och varm olja är ju ingen bra kombo, hur ballt päron jag än är, så jag säger till Maja att hon får backa. Vilket hon gör. Men hon tar också med sleven. Och en liten lökbit faller från sleven ner på hennes nakna lilla mjuka fot. AJ! Lilla hjärtat! En supertrött Maja med jättevarm lökbit på foten – om man säger såhär, grannarna vet att det kändes. MEN! Det gick bra med Maja, det syntes inget rött ens. Tack och lov! Men ändå. Så typiskt när man ska vara den tuffa, schyrra, balla föräldern liksom. Mattias sa inget. Tack och lov. Jag hade inte klarat av en bränd favoritfot OCH en kommentar ... Före lökincidenten ... Hur funkar det hos er? Har ni några sådana där sidor som ni förstärker för att den andra drar åt andra hållet?
